Buddhism

Buddhismen svävar lite i gränslandet mellan religion och filosofi. Vissa menar att det inte kan vara en religion, då den i princip är ateistisk, andra menar att då den fyller alla religiösa funktioner är det mycket väl en religion…

Oavsett, ett mycket viktigt tankesystem, vilket är ett av de största i världen.

Historik

Buddhism en produkt av religiösa strömningar i Indien på 600- och 500-talet f.Kr.

Hände mycket på det planet vid den här tiden, de grekiska filosoferna, flera religioner i mellanöstern etc… Varför? Who can tell…

Och en liten grej innan det hela drar igång: Buddha är en titel, inte ett namn!

Hur som helst…

År 563 f.Kr föddes Siddharta Gautama Sakyamuni. All information vi har om honom kommer från buddhistiska texter, med allt vad det innebär, dvs alla texter är religiöst orienterade.

Sidharta var son till en viktig man (typ kung eller hövding, ledare av något slag) av Sakya-klanen. Välbärgade tonår, hans far ville skydda honom från allt obehagligt. Extremt skyddad uppväxt!

Vid 28 års ålder börjar Sidharta lämna palatsområdet, vilket gör honom medveten om yttervärldens otrevligheter: ålderdom, sjukdom och död…Till slut möter Sidharta en asket, får kännedom om samsara och inser at han måste sträva efter insikt.

Går ut i världen, ansluter sig till en grupp asketer (fem st), och söker insikt. Magrar betänkligt.

Inser att den vägen, den asketiska, är fel. Klär på sig, äter, utvecklaren meditation och metod. Han befinner sig nu i Bodhgaya och mediterar under ett träd.

Det är i detta ögonblick han uppnår nirvana, dvs passionernas flammor blåses ut. Han blir av med livstörsten, blir upplyst. Buddha = ”Den uppvaknande”. Han ser sina tidigare existenser, han ser sammanhangen i kosmos och blir medveten om dessa. Det tog Sidharta ungefär sex år att bli upplyst, han är alltså runt 34 år när detta sker.

Nirvana!

Sidharta vandrar till Benares (Varanasi) och håller sin första predikan. Han träffar de fem asketerna han hängde med tidigare. Dessa häcklar honom, men när han framhärdar sin buddhastatus, att han uppnått nirvana, ändrar de sig. De blir hans första lärjungar.

I och med detta grundas en ny religion. Sidharta tar avstånd från kastsystemet. Han menar att alla, oavsett status eller kön med mera, har samma potential att nå nirvana. Skiljer sig därmed från hinduismen.

När han är 80 år befinner sig Sidharta i Kushinagara. Troligtvis äter han något dåligt, varpå han dör (konspirationsteoretiker kan vara lugna, naturligtvis finns det teorier om att han blev mördad). Hans aska samlas i 28 st korgar, vilka blir viktiga reliker. Dessa fraktas till olika platser, där senare stupas byggs. Rimligtvis bör det därmed bara finnas 28 stupor, men i dag finns 100 000-tals… Oavsett äktheten är flera stupor mycket viktiga vallfärdsplatser (exempelvis den i Sarnath. HPL!!!).

Stupan i Sarnath

Sidhartas död medför naturligtvis problem och förvirring. Man måste snabbt enas om, och definiera hans lära, innan den glöms bort, eller alla lärjungarna själva dör. Det första buddhistiska konciliet hålls därmed en vecka efter hans död, i staden Rajagrha. Man reciterar hans lära och memorerar den. Läran sorteras in i först två, sedan tre delar. Den tredje delen tillkommer först ca tvåhundra år efter det första konciliet. De tre delarna brukar kallas ”Tripitaka”, vilket betyder ”Tre korgar”:

Vinaya Pitaka – ”Den disciplinära delen”, handlar om buddhistisk moral, regler och disciplin. Främst inriktad på munkar och nunnor. Munkar följer 227 regler, nunnor 250. Varför kvinnor fler?

Sutra Pitaka – Sidhartas tal och undervisning.

Abhidarma – Tillkom alltså senare, och redogör för Theravadabuddhismens läror. Mer om dessa senare.

Ungefär 100 år efter mötet i Rajagrha har buddhismen utvecklats i två riktningar. Dels den ganska stränga delen, vilka följer Vinaya Pitaka och dess hårda disciplin, dels en mer liberal riktning, vilka ser lite mer avslappnat på framför allt munkars livsföring. En schism uppstår mellan dessa riktningar.

Schismen fortgår, och leder till ytterligare ett möte (ca 380 f.Kr.), där man diskuterar och diskuterar, främst om buddhistisk etik, utan att nå någon lösning.

År 250 f.Kr. hålls det tredje konciliet, i staden Pataliputra. Indien styrs av den buddhistiske kejsar Ashoka, som är initiativtagare till mötet. Ashokas buddhism gynnar religionen stort, han fungerar i princip som buddhismens beskyddare. Till konciliet kallas dels den liberala falangen, som vid det här laget kallades Mahasanghikas, samt inte mindre än 18 skolor vilka följde Vinaya Pitaka. Själva mötet går sådär, inga lösningar på de gamla trätofrågorna, men i stället så inleds den första egentliga buddhistiska missionen. Enligt legenden utgörs de första missionärerna av Ashokas son och dotter (munk och nunna). Inleds på Sri Lanka. Deras skola, en av de 18 Vinaya Pitaka-skolorna, kommer att bli dominant bland dessa, och de flesta försvinner så småningom. Deras lära kommer att kallas Theravada (thera – gammal, vada – åsikt = ”de gamlas åsikt”). Sri Lanka blir centrum för theravada, konservativ buddhism.

Ungefär mellan år noll och ca år 100 e.Kr skrivs Tripitaka ned. Efter alltså runt 500 år är tripitaka inte längre en oral tradition, utan nedskriven. Ungefär i samma veva myntas de nuvarande benämningarna på de buddhistiska riktningarna. De liberala, Mahasanghikas, börjar kalla sig Mahayana, vilket betyder ”den stora vagnen”, ”den stora farkosten”. Dessa kallar de övriga skolorna för Hinayana, ”den lilla vagnen”. Detta är dock en nedsättande benämning, och ingen man skall använda sig av. Dessa brukar snarare kalla sig theravada eller ibland för andra mer lokala namn. Theravada är det allmänna. Mahayana dominerar i Kina, medan theravada återfinns i Sydostasien och i Himalaya, för att generalisera.

Läran

Buddhismen är en utpräglad frälsningslära, vill befria människan, så hon kan uppnå nirvana.

Den grundläggande läran i buddhismen brukar kallas ”De fyra ädla sanningarna”. Dessa innebär följande:

Lidande – Livet och döden är lidande. Allt som har med dessa att göra är lidande, springer ur lidande, och resulterar i lidande.

Begär – Lidandet beror på begäret, livstörsten, lusten att leva.

Lidandets upphävande – Lidandet upphör genom frigörelse från begäret, befrielse rån livstörsten.

Den åttafaldiga vägen – Frigörelsen sker genom att man följer den åttafaldiga vägen.

Den åttafaldiga vägen

Samling av förhållningssätt, inställningar. Dessa uppdelade i en kunskapsteoretisk del, en moral-etisk del, samt en del med praktiska tillämpningar av de ovanstående delarna.

De två första är kunskapsteoretiska, och lyder:

1. Rätt åskådning – Se den existentiella problematiken och förstå den. Alltså en fråga om insikt om de fyra ädla sanningarna.
2. Rätt sinnelag – Helt enkelt att man beslutat sig för att följa den buddhistiska läran.

Följande tre är av moral-etisk karaktär:

3. Rätt tal – Inte ljuga, pladdra i onödan och liknande. Det man säger skall vara relevant, annars bör man hålla tyst.
4. Rätt handling – Denna del innefattar rätt mycket, mestadels vad man får och inte får göra. Inte stjäla, inte döda och liknande.
5. Rätt liv – Man skall livnära sig på verksamhet som inte skadar andra varelser. Detta innebär att många yrken inte är ok, typ slaktare, jägare, soldat och liknande vilka direkt åsamkar skada, men även verksamheter som indirekt gör detta bör undvikas, typ skomakare, som alltså arbetar med läder, kommer från djur osv…

Slutligen tre med praktiska tillämpningar:

6. Rätt strävan – Man skall ta det buddhistiska livet på allvar, vara flitig i sina ambitioner att efterleva regler etc.
7. Rätt vaksamhet – Man skall vara uppmärksam, inte sitta och drömma. Ha koll helt enkelt.
8. Rätt meditation – Kanske den viktigaste punkten. Man skall ha rätt koncentration, hålla en hård mental disciplin, inte sitta och grubbla, utan vara fokuserad. Att meditera är inte lätt, utan kräver stora portioner övning och kontroll.

Dessa punkter, Den åttafaldiga vägen, är EJ godtyckliga. De SKALL följas. Till punkt och pricka. Detta gäller benhårt!

Vad är människan? Vad är världen?

Liksom i princip alla andra religioner, innehåller även buddhistisk grundteori systematisering av omvärlden och människan. Sidharta själv fick ofta frågor om detta, men undvek dem. Han var inte intresserad, men var till slut tvungen att definiera saker och ting, enligt följande:

Världen består av dharmas (sanning, norm, väg), grundläggande element, materia. Dharmas är de minsta beståndsdelarna, jämförbara med atomer. De är opersonliga krafter, vilka integrerar sinsemellan. De är utrustade med egenskaper, vilka är karmiskt laddade. Färger, former, ljud och verklighet är ihopklumpade dharmas. Allt existerar på grund av karmisk dynamik. Då folk frågade Sidharta om människan, berättade han att människan är uppbygd av fem stycken skandhas, vilket innebär fem högar med speciella dharmas. Dessa är kropp, känslor (positiva eller negativa), förnimmelseprocesser, viljeimpulser (karmiskt betingade) och medvetande. Människans hela identitet är endast på grund av de fem skandhas interagerande. Observera att det inte finns någon själ!

Till detta bör tilläggas att en tongivande buddhistisk tanke är att allt bara är en illusion, inget existerar på riktigt… Ganska abstrakt, men så kan det vara.

Ytterligare en teori speglar buddhistisk syn på livet och universum, och denna är förankrad i reinkarnationsläran. Enligt denna teori kan man bli återfödd i en av sex olika ”världar”, eller tillvaroformer: Gudarnas värld, demonernas värld, Djurens värld, Den helvetiska existenszonen (18 varma och 18 kalla), De hungriga spökenas värld och slutligen Människornas värld. Vilken värld man hamnar i beror givetvis på ens karma. Ingen av dessa världar är dock slutmålet, då detta naturligtvis är nirvana. Med största sannolikhet är denna världsbild starkt påverkad av framförallt kinesisk traditionell religion, som på många sätt integrerats i buddhismen i Kina.

Universum. Typ.

Riktningar

Buddhismen har som tidigare nämnts två huvudinriktningar, men även några andra, mindre, kan vara intressanta att ta upp. Förutom dessa finns naturligtvis åtskilliga små och ofta väldigt olika sekter och grupperingar. Detta gäller alla religioner, och dessa lämnas i detta därhän.

Riktningarna nedan presenteras mycket kortfattat och med förbehåll för lokala varianter.

Theravada

Buddha (Sidharta G) uppfattas som en historisk person, en människa, som i och med att han uppnådde nirvana försvann från denna värld (men detta skedde ju när han var i 30-års åldern, vem var det som gick runt i ytterligare 50 år? Buddha både världslig och ickevärldslig…).

Idealet är arhat (den värdige), som är titeln på de som blivit upplysta. Termen Buddha appliceras endast på Sidharta. Att bli arhat är syftet med teravadatraditionen, att frälsa sig själv.

Hårda studier av Abhidarma (tredje korgen), och en sträng disciplin förväntas av alla anhängare av teravadaskolan. De sätter sig i kontrast mot den liberalare mahayanabuddhismen.

Förr fanns det inte bara munkar i theravada, utan även nunnor. Dessa finns ej längre dock, linjen är bruten.

Mahayana

Världen består av fem kosmiska buddhor (en i centrum och fyra i varje riktning). En av dessa är Amithabha, ett annat namn på Buddha Sidharta. Denne alltså en kosmisk princip, och ingen historisk person.

Mahayanabuddhister vill bli bodhisatvas ”upplysningsvarelser”. Jmfr med arhat ovan. Man strävar efter att frälsa hela världehn, inte bara sig själv. För att bli bodhisatva måste man passera tio utvecklingsstadier. Mycket svårt med andra ord, men flera bodhisatvor har existerat. I dagsläget finns en bodhisatva (Avalokiteshvara) inkarnerad i Dalai Lama.

Inom mahayana fascineras man av tomheten, och man forskar kring detta. Flera avhandlingar tar upp intet, och studierna av detta kallas prajnaparamita (”visdom som går bakom”). Dessa böcker har mahayana i stället för teravadas Abhidarma. De menar att ingenting existerar, inte ens dharmas, allt är illusion. Detta skulle kunna medföra att då ingenting existerar spelar heller ingenting någon roll, man kan strunta i allt och alla. Detta är inte så fruktbart i livet, varför mahayana ofta åberopar begreppet prajna, det vill säga medkänsla. Man skall alltid visa medkänsla, trots att inget existerar.

I mahayana förekommer både munkar och nunnor.

Tantrisk buddhism

Definieras genom sina meditationstekniker. Skiljer sig från tantrisk hinduism främst då tantrisk buddhism inte befattar sig med tantrisk sex (sorry kids, ingen illustration här).

Man reciterar mantra, då verkligheten har grundläggande ljud. Ofta tilldelas man ett personligt mantra av en högstatusmunk, eller så använder man sig av det universiella ”Aoum”.

Visualisation i meditativa sammanhang: man bygger mentala bilder, meditation kring mandala tex. Mandala är delvis en karta över den inre andliga potentialen, men också en karta över hela universum. Syftet är att meditera sig in till Buddha i centrum. Tillverkningen av mandala är meditation i sig, det krävs minutiös noggrannhet och total koncentration. Ofta arbetar flera munkar (munkar, inte lekmän) tillsammans med samma mandala, ett arbete som kan ta mycket lång tid. En speciell typ av mandala tillverkas i sand, för att då det är färdigt sopas bort. Detta skall symbolisera alltings förgänglighet. Då vi lever i teknologins tidevarv, har naturligtvis mandalas börjat framställas med datorer. Dessa är inte ”godkända av trogna buddhister, då framställningen inte är lika meditativ. Kan dock påpekas att ett rörligt, datoranimerat mandala med inslag av fraktaler kan vara mycket dekorativt och suggestivt, fråga vilken hippie som helst…

Tillverkning av sandmandala.

Tantrisk buddhism använder sig av yoga under meditationen, vilket andra buddhistiska riktningar inte gör.

Tibetansk buddhism

Direkt arvtagare av den indiska buddhismen. Består av fyra grundläggande skolor, den äldsta från 700-talet, de andra från 1000- till 1300-talet. Dalai Lamas skola har haft den politiska makten sedan 1600-talet. Dagens Dalai Lama är nummer fjorton i en religiös succession. De viktigaste är nummer fem, tretton och nuvarande, fjorton, primärt av politiska skäl. Kvinnliga lamor kan förekomma, men är inte lika vanliga.

Orakel viktig del i tibetansk buddhism. Ett väsen besätter ett medium. Har pågått sedan medeltiden, och har tydliga rötter i shamanistisk tradition. Ofta ganska omtumlande skådespel…

Zenbuddhism

Runt år 0 introduceras buddhism i Kina, men etableras först på 400-talet. Då genomförs en systematisk översättning av buddhistiska texter. En av dessa texter är ”Lotussutran”, och den blir den viktigaste texten i en riktning som kom att kallas ”chan” på mandarin, och ”zen” på japanska. Orden betyder ”meditation”.

Har alltså rötterna i Kina, men är i dag mest förekommande i Japan.

Zenbuddhister reducerar sina handlingar till det minimala. Man försöker befria sig från alla onödiga tankar, bilder etc. Meditationen ytterst viktig. Munkar mediterar ibland nitton (!) timmar om dygnet.

Zen förespråkar människans buddha-natur, alla är buddha, men vi måste inse det. Satoriögonblick kan ge en kort glimt av upplysningen, men bara en kort. När man lyckats uppnå ett permanent tillstånd av satori, är man Buddha!

Man söker också upplysning genom att kontemplera över vissa frågor. Kan ta ett helt liv…

Förutom dessa skolor finns det som sagt åtskilliga andra. De mest kända förutom ovanstående är Rena Landets skola i Kina, Shaolin i Kina, samt naturligtvis olika shugenjatempel i Japan…

Hinduism

Intro

Den äldsta av de fem stora, svårt att säga hur gammal, då ursprunget har flera led.

Namnet betyder ungefär ”religionen från landet Hind” alternativt ”religionen från andra sidan Indus”. Började omtalas som en religion av utomstående, först av makedoniern Alexander (ja, han) på 300-talet f.Kr. Namnet hinduism är från engelsmännen, vilka som bekant koloniserade Indien under drygt 250 år.

I princip ett samlingsnamn på ett stort antal relaterade religioner. Dessa kan variera enormt i sin utformning. Allt från högst filosofiska riktningar till väldigt basala, nästan primitiva religiösa uppfattningar. Här bör poängteras att det inte finns några inomhinduiska motsättningar av religiös karaktär. Hur olika riktningarna än är, råder en allmän acceptans. Däremot finns en stor misstro mot andra religioner, främst mot islam, men även kristendom och judendom får sig en känga då och då. Politik spelar naturligtvis en stor roll i detta.

Religionen är generellt koncentrerad till Indien, utan tvekan en primärt hinduisk stat, även om andra religioner förekommer (främst islam är en konkurrent). Sedan 1800-talet har religionen dock spridits, främst i västvärlden i olika omgångar.

Då religionen är så pass omfattande, runt 700 miljoner anhängare, och så diversifierad, är det svårt att ge en korrekt överblick över hela denna religionssfär. Olika idéer och tankar finns, alla vedertagna. Forskningen skiljer sig också, ofta med tydliga skillnader om forskaren är europé eller indier…

Hur som helst, nedan ett försök att snabbt och enkelt ge en bild av de grundläggande beståndsdelarna i denna religiösa djungel (för övrigt ett ursprungligen indiskt ord, jangala, betyder typ tät skog…).

Ursprung

Först och främst, teorin om indoeuropéerna. 1800-talstanke, baserad på språkliga (hindi, sanskrit med flera är indoeuropéiska språk) och mytisk/religiösa likheter. Denna teori mer och mer ifrågasatt, inte bara av vetenskapliga skäl, utan även politiska, dels i västvärlden, men framför allt av indiska forskare. Är politisk intervention av vetenskap OK?

Runt 6000 år sedan, norr om Svarta Havet. Olika lämningar, arkeologi.

Runt 5000 år sedan, de börjar röra på sig, i olika riktningar. Väst och syd.

Cirka 3700 år sedan, en indoeuropéisk grupp inleder en invasion av norra Indien. Dessa kallar sig ”arier” (sanskrit, ”de ädla”).

Runt 3000 år sedan, en annan grupp indoeuropéer rör sig mot nuvarande Iran.

De som rörde sig mot Indien mötte en dominerande inhemsk kultur, centrerad kring floddalen runt Indus. Vad dessa människor kallade sig själva vet vi inte, kulturen kom att kallas induskulturen, men detta av engelsmännen som påbörjade utgrävningar på 1920-talet. Nu kallas ibland kulturen dravidisk kultur, efter den dravidiska språkgruppen (fortfarande dominant i Indiens södra hälft), ej heller detta är helt korrekt, men det funkar om man är lite generös…

Deras upptäckter talar om en högt utvecklad kultur, med centrum i städerna Mohenjo Daro och Harappa. Byggnadskonsten väl utvecklad, flervåningshus, rinnande vatten etc. Städerna de första man känner till med en ordentlig stadsplanering. Induskulturens skrift bestod av runt 200 tecken, men denna är ännu odechiffrerad, varför mycket om denna kultur ännu är okänt. De hade dock vad man förstår en högt utvecklad administration, något som speglas i deras religion, väl organiserad även den.

Arierna var inte lika kulturellt utvecklade, men hade några fördelar: Järn, hästar och vagnar. Dessa tre faktorer var troligen okända för befolkningen runt Indus, de var helt enkelt inte speciellt krigiska, och oförberedda för en invasion. Dessutom hade deras kultur redan börjat förfalla. De hade överexploaterat naturtillgångarna, vattennivån i floden kan ha ändrats etc…

Så, arierna tog över, och precis som Freud påpekar, när en kultur tar över, assimilerar den oftast den besegrade kulturen och gör dess särdrag till sina, vilket också skedde här. Det hela tog ungefär 500 år. Vid detta laget hade arierna blivit bofasta, influerats dels kulturellt av induskulturen, men också religiöst.

Ariernas religion

Till en början var arierna mest intresserade av livet här och nu, de hade en tro på ett efterliv, men detta intresserade dem föga. Man bad till sina gudar för att uppnå olika mål i livet: vinna krig, få många barn, rikedom etc…

Arierna ville uppnå odödlighet, något som speglar deras livslust. Odödlighet kunde uppnås genom konsumtionen av den heliga drycken Soma. Vad denna dryck bestod av är ännu en tvistefråga, och vissa detaljer är så osmakliga att de lämnas därhän för att skydda era små oskyldiga gymnasistöron…

Arierna hade som nämnt ovan en väl administrerad religion. Detta påvisas inte minst i de fyra heliga Veda-skrifterna (Veda = veta). Dessa är av arierna komponerade sånger eller hymner, vilka kom till ungefär mellan 1500-1000 f.Kr.

Rig Veda: Främst hymner åt olika gudar. Innehåller minst 33 gudanamn, samt förklaringar till gudarnas funktioner. Rik på anspelningar på historiska händelser. Kanske den viktigaste Veda-texten.

Sama Veda: I princip identisk med Rig Veda, men strukturerad på ett annat sätt.

Yajur Veda: Avhandlar olika ritualer, vägledning till ceremonier, besvärjelser för att bekämpa otrevliga övernaturliga väsen etc… Liturgisk text.

Atharva Veda: Har med den privata religiositeten att göra, hushållsbruk, övergångsriter och passageriter.

Gudar

I Rig Veda beskrivs flera gudar. Dessa var indelade i tre stycken gudagrupper:

Först ut är rättvisegudarna. Främst av dessa är Varuna och Mitra.

Varuna är natthimlen, står för rättvisa, straffar syndare, skyddar dharman (den universella strukturen). Manlig gudom, ambivalent, påminner om den nordiske Oden.

Mitra är daghimlen. Står också för rättvisa, mer intresserad av människans välmående, beskyddar människan. Manlig gudom.

Sedan kommer krigsgudarna. Viktigast av dessa, kanske ariernas viktigaste gud generellt, var Indra. Utpräglad krigsgud, hjältemodig. En tydlig koppling till asaguden Tor.

Även Vishnu har karaktäristiska hjältedrag. Vishnus roll och position kom att utökas och utvecklas, vilket vi kan se i dagens hinduism.

Eldsguden Agni är mångfacetterad. Elden är central i samband med offer, och naturligtvis viktig i människans liv. Samtidigt kan eld vara ytterst farlig och destruktiv.

Ambivalent är också stormguden Vayu. Vayu är en krigsgud, men kontrollerar också atmosfären. Kan vara både positiv och negativ.

Den sista gruppen är de gudar vilka knyts till fruktbarhet och ekonomi. Här finner vi jordgudinnan Dhishama, flodgudinnan Sarasvati, morgonens gudinna Ushas, de till havet knutna, beskyddande tvillingparet Ashuinerna samt den gudomliga dryckens gud Soma. Till denna grupp hör även Rudra, ”Skrikaren”. Rudra sprider sjukdomar med sin pilbåge, och tilltalas Rudra-Shiva ”Den Nådiga”. Man bad om nåd för att han var så fruktansvärd. Senare försvinner namnet Rudra och lämnar Shiva, som finns kvar än i dag. En katastrofgud, förgöraren, men som sagt, gudarna är ofta ambivalenta, se nedan.

Synkretism

När arierna blivit bofasta och börjat assimilera den erövrade kulturen ändrades deras religiösa värld. Flera nya tankemönster introduceras, och åtskilliga begrepp. Detta skrevs ned i de 13 stycken Upanishaderna (ca 800-300 f.Kr) . Dessa handlar om återfödelsen, betingad av mänskliga handlingar, reinkarnationstanken, karmatanken.

Viktiga begrepp från Upanishaderna:

Samsara - Återfödelseprocessen, det eviga kretsloppet

Karma - Positiv eller negativ energi vilken styrs av ens handlande.

Dharma – Plikten, vilken styr om ens handlingar resulterar i positiv eller negativ karma.

Ajnana - Okunskap om alltings onödighet, som leder till handlingar.

Maya - Illusionen av verkligheten, allt är en illusion

Brahman – Världssjälen. Den äkta verkligheten är av andlig karaktär, verkligheten är världssjälen, Brahman. Den enda riktiga verkligheten, allt annat är illusion.

Atman- Människans själ.

Moksha - Befrielsen från samsara, ett tillstånd man uppnår när man når insikt om att allt är ett.

Shruti - Den uppenbarade visdomen, det vill säga den Vediska litteraturen, Vedaskrifterna.

Brahmanas - Texter, i princip kommentarer till olika Vedas. Varje Veda har runt ett par tre Brahmanas. Beskriver skapelsemyten, försöker förklara vilka konsekvenser skapelsen har, samt går igenom olika offerritualer och magiska ceremonier.

Ariernas tidigare livsbejakande syn på saker och ting förändrades. Livet betraktades som ett lidande (död, sjukdom, krig etc), ständig pånyttfödelse. Pånyttfödelsen är meningslös och onödig. Syftet med livet är kunskap, ett vetande (Veda!) om världssjälen (Brahman).

Känslan av hopplöshet gör att indo-arierna vänder sin traditionella religion ryggen, den är förbrukad. Man väljer i stället den upanishadiska frälsningsvägen, alltså en i princip ateistisk väg. Alla Upanishader utom två är uttalat ateistiska, frälsningen nås inte via gudar, utan genom att man vet sin tillhörighet med universum. Denna förändring i inställning leder till en blandning mellan den ariska religionen, och den inhemska, dravidiska religionen, vilket resulterar i religionen vi idag kallar hinduism. Denna typ av religionsblandning brukar kallas synkretism, och har förekommit även i andra sammanhang.

Ett mycket viktigt drag inom hinduismen är kretsloppstanken, samsara. Själen, atman, är fångad i ett ständigt upprepande av död och pånyttfödelse. Beroende på sin karma kan man bli återfödd som en människa, ett djur, kanske en växt eller ett berg, eller till och med en gud. Man för därmed en tillvaro som en ny existens, för att dö och födas på nytt. Detta gäller alltså inte bara människor, utan allt: Djur, växter, planeter och hela universum. Allt dör och föds på nytt. Oavsett om man blir en gud eller en myra är man fast i samsara, och atman strävar efter kunskap om universum, för att då denna insikt infinner sig uppnå tillståndet moksha och därmed befrias ur samsara, och utplånas i sin uppgång i Brahman, världssjälen. Dock, då hinduismen har en cyklisk tidssyn, kommer även Brahman så småningom dö, för att födas på nytt. Och så börjar allt igen, i oändlighet (by the way, Brahmans existenscykel är enligt beräkningarna 331 TRILJONER år, bara så att ni vet)…

Hinduisk litteratur

Inom hinduismen åberopar man den Vediska litteraturen, men även ytterligare litteratur har tillkommit, som är ytterst viktig inom hinduismen.

Manus lag- En juridisk text, påbörjades år 400 f.Kr och avslutades ca 800 år senare. Auktoritär, patriarkal text. Levnadsregler, lagar, normer. Förklarar förekomsten av de olika sociala grupperna (minst 60 st) ”Jati”, vad vi ofta kallar kaster.

Mahabharata- Refererar till ett krig, ett epos på ca 100 000 dubbelverser (världens största), tog 800 år att färdigställa. Handlar inte bara om kriget, utan redovisar om gudar och annat.

Bhagavadgita- den sjätte boken av Mahabharata, betyder ”Den upphöjdes sång”. Ny typ av religiös idé, monoteism (Vishnu). Monoteistisk hinduism- genom kärlek till en gud kan man uppnå frälsningen. Handlar om fem Pandauas (bröder) vilka innehar ett kungarike. De slåss mot 100 Kauravas (deras kusiner). Själva kriget, med de två arméerna, utgör Bhagavadgita.

Paundavagruppen leds av Arjuna och Krishna. Arjuna drabbas av ångest och vill inte strida. Krishna talar honom till rätta:

1. Han dödar ingen, då ju själen är odödlig.
2. Arjuna kan inte bara lägga ned, han är krigare, det är hans karmiska plikt att strida, han tillhör krigarkasten.

Krishna är i själva verket en inkarnation av guden Vishnu, alltså i princip samma entitet. Detta förändras på 1500-talet, då dessa två skiljs åt och Krishna kommer att betraktas som en egen gudom.

Hinduismens viktigaste gudar

Inom hinduismen finns det ett enormt antal gudar (miljontals), mer eller mindre inflytelserika. Vilken eller vilka gudar man dyrkar avgörs ofta av familjetradition, kasttillhörighet och geografiskt ursprung. Att säga att vissa gudar är viktigare än andra är alltså vanskligt, då så många faktorer spelar in. Vidare kan vissa gudar ha enormt viktiga funktioner i universum, men inte speciellt stora kulter, alltså få anhängare. Nedan följer några av de vanligast förekommande gudarna.

Vishnu: Manlig gudom, håller igång universum, tar sig ofta form som en avatar. Olika mer kända avatarer är faktiskt Buddha, Rama, Krishna (se dock ovan) och enligt vissa traditioner även Jesus...

Vishnu. Good guy.<!--[endif]-->

Shiva: Skaparen och förstöraren. Hans dans är generativ och destruktiv. Dansen central, och återges ofta i heliga tempelceremonier. Shiva är också därför mycket populär bland musiker. Symboliseras av en Shiva-lingam, en fallos. Dessa återfinns i mer eller mindre realistiskt utförande i princip överallt i det hinduiska samhället. Något som blev lite jobbigt för engelsmännen när de koloniserade Indien, och som fortfarande kan väcka viss munterhet bland västerländska turister…

Cosmic beat!<!--[endif]-->

Kali: Shivas kvinnliga aspekt, men även hans hustru. Alla gudar har en manlig och en kvinnlig sida, och det är inte ovanligt att man dyrkar bägge sidorna som två gudar, alternativt bara den ena. Att bara dyrka den kvinnliga gudomliga kraften kallas shaktism, av den kvinnliga energin shakti. Denna kraft kan vara väldigt bra, eller väldigt dålig. Ofta måste den kontrolleras av den manliga kraften. Följaktligen återfinns starka patriarkala drag inom hinduismen, om än kanske inte lika utmärkande som inom de semit-hamitiska religionerna. Även Kali ambivalent, då hon dels skyddar barnafödandet och familjen, dels är en bloddrickande monstergudinna. Symboliseras av en Yoni, en slida.

Nasty!<!--[endif]-->

Brahma: Universum, alltet. Abstrakt, och inte så populär. Finns bara ett fåtal tempel till Brahma. Detta innebär inte att Brahma är oviktig, tvärtom. Guden är bara så omfattande och svårgripbar för det mänskliga förståndet att de flesta inte ser något syfte med en aktiv dyrkan…

Ganesha: Shivas son som genom ett missförstånd råkade bli av med huvudet, vilket ersattes av ett elefanthuvud. En starkt positiv gudom, så omtyckt att vördnaden för Ganesha sträckt sig även utanför hinduiska områden, främst då till buddhister i Sydostasien. Ganesha har lånat drag från elefanten som art. Liksom de ostoppbara elefanterna undanröjer han problem med närmast brutal kraft, och många dyrkande ber till och offrar till Ganesha då de står inför svåra uppgifter. Han är skolbarnens favoritgud, och om någon vill offra till honom inför till exempel ett nationellt prov är det på sin plats att nämna att Ganesha tycker mycket om pannkakor!

Ganesha. Gosig!<!--[endif]-->

Förutom dessa finns alltså ett enormt antal…

Frälsningsvägar

Inom hinduismen finns det fyra frälsningsvägar, kända som "margor" eller "yogor", som utgör metoder för andlig utveckling och förening med det gudomliga. Dessa fyra vägar riktar sig till olika typer av människor med olika temperament och livsstilar, vilket gör att individer kan välja den väg som bäst passar deras personlighet och behov. De fyra frälsningsvägarna är Karma Yoga, Bhakti Yoga, Jnana Yoga och Raja Yoga.

1. Karma Yoga: Karma Yoga fokuserar på handlingens väg och betonar plikter och ansvar gentemot samhället och världen. Målet är att utföra sina plikter utan att vara bunden av frukterna av handlingen och därmed undvika att skapa negativ karma. Genom att agera med hängivenhet och utan egenintresse strävar praktikanter inom Karma Yoga efter att uppnå självförverkligande genom handling. 

2. Bhakti Yoga: Bhakti Yoga är kärlekens och hängivelsens väg. Det fokuserar på personlig kärlek och hängivenhet till en gudomlig kraft, oftast till en personifierad gud som Krishna, Rama eller Shiva. Hängivna praktikanter söker att utveckla en kärleksfull relation med det gudomliga genom bön, sång, och fromma handlingar. Målet är att fördjupa kärleken till Gud och uppnå enhet med den högsta verkligheten. 

3. Jnana Yoga: Jnana Yoga är kunskap och visdom. Praktikanter inom Jnana Yoga strävar efter att förstå verklighetens sanna natur genom intellektuell ansträngning och självrannsakan. Genom att ifrågasätta och analysera sanningens natur, såsom "Vem är jag?" och "Vad är verklighet?", strävar de efter insikt och förståelse om den ”ultimata sanningen”. Detta innebär ofta djupa studier av heliga texter och reflektion över deras innebörd.

4.Raja Yoga: Raja Yoga, även känt som Ashtanga Yoga, är yoga som omfattar fysiska övningar (asanas), andningskontroll (pranayama), koncentration och meditation. Målet med Raja Yoga är att kontrollera sinnet och kroppen för att nå inre stillhet och andlig upplysning. Genom att praktisera discipliner som meditation strävar utövaren efter att uppnå samadhi, ett tillstånd av fullständig enhet med den högsta verkligheten.

Dessa fyra frälsningsvägar representerar olika tillvägagångssätt för att nå det gemensamma målet, frigörelse (moksha) från den eviga cykeln av återfödelse (samsara). Valet av väg beror på individens natur och lämplighet, och det finns också möjlighet att integrera olika aspekter av dessa vägar för en mer holistisk andlig utveckling.

Kastsystemet

Ett påtagligt fenomen inom hinduismen. Infördes i och med den ariska invasionen.

Fyra huvudkaster: Brahminer (högst, typ präster), Kshatriya (krigare), Vaiyshiya (bönder och handelsmän typ) och Shudra (tjänare och andra lågstatusyrken). Dessutom finns de kastlösa, absolut längst ned på samhällsstegen. Från början bara ca 60 underkaster, men nu mellan 2000 och 3000. Nya kaster uppstår, kasterna anpassas till utvecklingen etc. Hög kast behöver inte innebära ekonomisk välfärd, men alltid hög status. Äktenskap över kastgränserna oftast otänkbart. Kastväsendet förbjudet, eller åtminstone diskriminering på grund av det. Kastlösa kvoteras in på universitet etc. Dock svårt att få bukt med…

Kvinnans situation

Tyvärr förekommer hustrubränning fortfarande. Patriarkal religion. Flickor inte lika värda som pojkar. Hemgiften oftast hög, kan vara svårt ekonomiskt för många familjer. Flickmord förekommer, samt självmord bland ogifta kvinnor. De vill inte vara en börda. Strängt förbjudet naturligtvis, men traditioner lever kvar… Dock, detta främst bland obildade människor ute på landsbygden, i mer urbaniserade och utbildade områden är detta sällsynt. Den indiska staten driver hårda kampanjer för att få bort detta ålderdomliga tänkande, och vissa framgångar kan anas.

Äktenskap

Astrologi viktigt, horoskop ofta avgörande. Arrangerade äktenskap ofta vanligt förekommande, om än inte i alla samhällsskikt. Man skall inte vara lössläppt innan giftermål, ”no sex until marriage”! Något annan syn på sexualitet inom hinduism än vad vi har här i väst… Dock inte sexualfientligt, bara annorlunda. Kama Sutra!