Intro

I den här, och alla mina andra kurser, använder jag mig av en kursblogg. Det innebär flera fördelar. Jag kan uppdatera texterna kontinuerligt utifrån nya rön och mina egna ökande kunskaper från fortbildning och litteratur. Alla texterna är hela tiden tillgängliga på nätet, ingen inloggning eller liknande krävs, vilket exempelvis innebär att du som elev kan läsa på inför lektioner och examinationer på din telefon. Nedan följer några förklaringar, råd och tips kring hur du kan använda kursbloggen på bästa sätt.

Orientering

Bloggen är uppbyggd precis som en bok, med olika kapitel. Texten du läser nu står alltid högst upp, så att man skall få denna info direkt, men övriga texter är placerade i kronologisk ordning, alltså utifrån det datum jag lade in den. För att hitta, kolla under spalten ”Bloggarkiv” till höger (oftast under någon sorts reklam). Där står det flera årtal. Klicka på ett årtal, och månader kommer upp. Klicka på en månad och flera blogginlägg kommer upp. Ju tidigare blogginlägg, desto tidigare i kursen. Enkelt.

Länkar

Här och där i texterna är blåmarkerade länkar inlagda. Dessa leder till fördjupningsmöjligheter (texter, TV-program och liknande), men också till rent trams. Ibland måste även religionsämnet tillåtas vara kul. Dock, då jag länkar till klipp från exempelvis hollywoodfilmer, är chansen stor att filmbolagen tar bort dessa klipp från Youtube. Jag försöker uppdatera så ofta som möjligt, men ibland är klippen borttagna. Sorry.

Anteckningar

Mycket av det jag går igenom på lektionerna står i bloggen, men naturligtvis inte allt. Frågor och idéer gör att lektioner kan ta sig andra riktningar, och då är det bra att anteckna (vilket ni bör göra oavsett, i alla ämnen). Ett bra sätt är att kopiera aktuell bloggtext, lägg in som ett nytt worddokument och anteckna på detta. Då får du med även sådant som kanske inte står på bloggen, och det kan vara värdefullt.

Källor

Man skall alltid vara källkritisk, även i detta fall. Informationen i texterna hämtas i facklitteratur och från universitetsföreläsningar. I vissa inlägg lämnar jag tips på litteratur och annat som kan vara kul att ta del av om man blir speciellt intresserad av just det inläggets tema. Som små boktips, typ.

Andra användare

Information wants to be free (cyberpunk!), så därför är mina kursbloggar helt öppna och tillgängliga för alla. Om du är lärare eller elev (som inte läser min kurs) och använder dig av någon av mina bloggar, hör gärna av dig för konstruktiv kritik, jag försöker hela tiden förbättra inläggen.

Jag hoppas denna korta information gör det tydligt hur man kan arbeta med denna blogg som utgångspunkt, har du frågor hör av dig så snart som möjligt så skall jag försöka svara så utförligt som möjligt.

Have fun!

Religion och vetenskap

Detta inlägg är inte färdigt, utan primärt ett utkast. Högre litterär kvalitet utlovas inom kort, men detta duger för nu!

Varför religion?

Svar på frågor!

Varför vetenskap?

Svar på frågor!

Definiera religion: Det övernaturliga antagandet

Definiera vetenskap: Bevis, eller i alla fall sannolika, kvalitativa gissningar.

Varför motsättningar?

Tidigare en maktfråga: Kyrkan kunskapsmonopol, tvivel kring dessa kan vara tvivel kring kyrkans maktmässiga (och ekonomiska) legitimitet.

Exempel på motsättningar:

Skapelseläran, evolutionism mot kreationism.

Underverk eller inte, christian science.

Sociala frågor, manligt kvinnligt utifrån skapelselära etc.

Nu: ?

Vi skulle kunna utgå från tre huvudriktningar, tre ställningstaganden, och som alltid då vi talar religionssammanhang med avvikelser och variationer från huvudfåran. Vidare är det av stor vikt att påpeka att dessa tre riktningar finns representerade i samtliga av de stora världsreligionerna, på naturligtvis olika kulturellt och traditionellt färgade vis, men ändå märkbara.

Första ställningstagandet utgörs av det strängt religiösa. Inom denna åsikt har vetenskap en sekundär placering i förhållandet till religion, och i vissa extremfall bortser de troende helt från vetenskap i olika sammanhang. Det är denna typ av religiös fundamentalism som ser de heliga skrifterna inte som en samling allegorier och normerande berättelser, utan som faktiska vetenskapliga och historiska dokument. Står det i Bibeln att Gud skapade världen på sex dagar? Då var det så. Om man räknar utifrån den bibliska tidslinjen är världen drygt fem och ett halvt tusen år, och då man inte ifrågasätter Bibeln stämmer detta. Enligt Bibeln kunde Jesus uppväcka döda och göra vin av vatten. Står det i Bibeln är det sant.

Föga förvånande är denna inställning inte så stor, och inte den dominerande inställningen världen över. Dock, den vinner mark primärt i kristna och muslimska konservativa kretsar, om än kanske inte fullt ut, men ändå påtagligt. Det är i dessa sammanhang man ibland använder sig av vetenskapliga termer, kraftigt förvrängd vetenskap eller pseudovetenskap för att legitimera de olika oftast mytiska berättelserna i de olika heliga skrifterna. Exempel på denna tendens finner vi i olika varianter av kreationism och så kallad ”Christian science”, där man bortser från verkliga vetenskapliga rön och ersätter dessa med för religionen mer gångbara hittepåfakta.

Detta är visserligen alarmerande i sig, men ändå tämligen harmlöst. Värre blir det då dessa fundamentalister tar fasta på tusenåriga texter och deras moraliska budskap och applicerar dessa på nutid. Följaktligen hittar vi en hel del av denna typ av religiösa i den allt mer aggressiva anti-abortrörelsen, där man ofta hänvisar till bibliska citat för att stärka sina argument.

Det andra ställningstagandet är raka motsatsen till det första. Denna linje förkastar allt religiöst och övernaturligt, och kräver i princip empiriska bevis för allt. Denna hårdnackade materialistiska ateism, är inte speciellt stor den heller, utan utgör en minoritet av världens befolkning (om man inte räknar Folkrepubliken Kinas officiella linje att religion inte spelar någon större roll för medborgarna, då alla räknas som kommunister, och kommunismen som bekant är ateistisk. Betyder dock inte att alla ateister är kommunister, vad än ett antal amerikanska frikyrkopastorer hävdar.), primärt i gamla öststater och faktiskt här i Sverige.

Den intressantaste linjen i denna fråga är snarast den tredje, där man accepterar både religion och vetenskap, fast på lite olika vis. Detta tar sig oftast uttryck i inställningen att religion och vetenskap fungerar parallellt, då de uppfyller olika behov. Visst, bägge är förklaringsmodeller, men de förklarar olika saker. Vetenskapen förklarar just hur det materiella universum fungerar, olika naturliga processer och liknande. Religionen förklarar varför allt detta fungerar. Religionen förklarar det som vetenskapen inte kan förklara (vad händer efter döden, vad är meningen med livet och liknande), men som vi människor känner ett behov av att veta, för att känna trygghet. Vidare, vilket är viktigt i sammanhanget, berör religion i högsta grad frågor kring etik. Alla religioner involverar starka normerande etiska ställningstaganden, vilka inte bygger på vetenskapliga fakta, utan snarare på mänskligt samvete och sociala mönster. Att ha vetenskap som grund för det fysiska och religion för det metafysiska är med andra ord mycket vanligt, och detta över hela planeten.

Naturligtvis är etiskt handlande och tänkande inte förbehållet de religiösa. De flesta menar att religionernas normerande system snarare ger uttryck för ett allmänmänskligt tänkande, varför även icketroende i regel strävar efter samma mål rörande sitt agerande och tänkande. Det finns religiösa riktningar vilka hävdar motsatsen, att man aldrig kan bli en fullt god och etiskt tänkande människa om man inte accepterar det gudomliga, men detta är, föga förvånande, inte korrekt.

Att därmed leva utifrån både vetenskapliga och religiösa principer är sällan ett problem, och därför också det förhållningssätt som de flesta människor lever efter.

Vilka religioner störst motsättningar mellan rel. Och vetenskap?

Primärt en kristen och muslimsk grej (av de fem stora)

Ok, olikheterna finns, men var kan rel och vet mötas?

Rel= allegorier, symboler för naturliga saker. Fiat Lux = Big Bang

Många forskare djupt religiösa, ser ingen motsättning.

Varför då detta motstånd mot vetenskap från vissa religiösa, respektive motstånd mot religion från vissa ateister? Vi-och-de tänkande, gruppkänsla, identitet etc.

Vetenskap och magi i perfekt union...

Etik

När vi beskriver vår omvärld, oavsett om vi är religiösa, ateistiska eller agnostiker, gör vi detta genom olika satser. Dessa satser kan vara antingen informativa (”Ambient framställs oftast på elektronisk väg.”), eller expressiva (”Ambient är så jävla bra.”), det vill säga antingen komma med ren information, eller med en värdering. Informativa satser, utsagor, kan vara antingen sanna eller falska. Värderingar, å andra sidan, ger uttryck för känslor, och kan därför vara svåra att sortera in under sant eller falskt. Påpekas bör dock att det finns åtskilliga människor och grupperingar vilka menar att även värderingar faktiskt kan vara sanna eller falska. Knappast förvånande finner man ofta dessa åsikter inom religionerna. Oavsett vad som är rätt eller fel i detta problem om sant eller falskt, kan vi konstatera att värderingar alltid är positiva eller negativa, naturligtvis i olika grad. Antingen uppskattar man ambient eller så gör man det inte, mer eller mindre. Helt neutral kan man inte vara, utom om ett fenomen är närmast okänt. Om jag hade frågat min påhittade kompis Satanist-Sanna vad hon tycker om kristen vokalhouse, hade hon nog inte haft någon uppfattning, helt enkelt just därför att hon inte vet vad det är. Fast hon hade nog reagerat negativt på ordet kristen, så den lilla informationen hade räckt till en negativ värdering. Detta var kanske ett dåligt exempel, men poängen hoppas jag är uppenbar.

Naturligtvis kan värderingar innehålla information. Om jag på frågan ”Hur är din nya Globalkniv?” svarar ”Den är bra.” innefattar detta svar i regel en mängd positiva attribut för en kökskniv, vass egg, välbalanserad och liknande. Om den som frågar är bekant med knivar förstår denne troligen detta genom min positiva värdering. Om jag däremot inte svarat att den är bra, utan bara berättat att kniven är vass, tillverkad av kolstål och väger 400 gram, så har jag visserligen kommit med mycket information, men fortfarande ingen värdering. Jag måste tillägga ”…vilket ju är bra.” till uppräkningen av attribut, för att få denna sats värderande.

Utan tvekan kan flera värderande satser bygga just på praktiska värden. Andra praktiska värderingar är exempelvis ”Gräsklipparen är effektiv.”, ”Eleven är noggrann .” och liknande. Andra värderingar inbegriper sinnliga uppfattningar ”Cigarettrök luktar illa.” eller ”Sushi smakar gott.”, alltså knutna till vad vi uppfattar och värderar med våra sinnen. Vidare finns det estetiska värderingar, av modellen ”Vilket vackert berg.” eller ”Snygg tjej.”, inte sällan förekommande i konstnärliga sammanhang. Observera den medvetna problematiseringen av könsindelning i länken, här finns nog mycket att diskutera, inte minst ur religionsperspektivet, som ofta har en mycket binär syn på genus.

Moral och etik

Värderingar används också inom etiska och moraliska sammanhang. Man kan bedöma en människas handlande som rätt eller orätt, eller människan i sig som god eller ond, för att exemplifiera. Ibland används estetiska värderingar i etiska värderingssammanhang, ”USA agerade fult i Vietnam” eller liknande.

Orden moral och etik är flitigt förekommande i vårt samhälle, och används på många vis som synonymer. Vi menar i princip samma sak när vi säger att en person har en hög moral eller hög etik, vilket till vardags fungerar utan problem, men skall man tränga djupare in i dessa begrepp och deras innebörd kan man skönja vissa skillnader, vilka förhoppningsvis kommer att skönjas så småningom.

Rent etymologiskt kommer orden av det grekiska ethos, samt av det latinska mos, två ord vilka bägge betyder ungefär sed.

Moral

Ordet moral innebar i sitt ursprung de i ett samhälle allmänt accepterade regler för mänskligt handlande. I dagsläget har ordets betydelse förskjutits en smula, då det främst åsyftar hur en människa bör agera i olika situationer, mätt på en skala vilken sträcker sig mellan rätt och orätt, gott och ont. Människans beteende placeras på denna skala, varvid hon själv förhoppningsvis, men även andra, kan bedöma om personens moral är hög eller låg. Det kan alltså märkas en glidning från den i ursprunget kollektiva moralen mot en mer individualiserad moral. Rättesnöret och hur man följer detta kan skilja sig från allmänheten, och bedöms oftare rent individuellt.

Då vi till vardags uttalar oss om moral menar vi oftast traditionell eller konventionell moral, det vill säga en ofta allmänt accepterad moral, en grundläggande, kollektiv känsla för rätt och fel. Detta innebär att de människor vilka vill bryta mot traditioner och konventioner ofta ger ordet moral en negativ värdeladdning. Detta är inte helt rättvist, utan visar främst att dessa individer väljer att behandla ordet i en mycket snäv bemärkelse, oftast helt baserad på ordets ursprungliga betydelse. Då moral numera lika mycket betyder varje enskild människas uppfattning om hur man bör agera, kan man därmed konstatera att även antitraditionalisten leds av moraliska bud, även om dessa kanske skiljer sig från den stora majoritetens. Således har alla människor en viss, individuell moral, vilken oftast ter sig ganska lik de andras, men detta är inte ett måste. Ingen människa kan leva utan någon form av moral och fortfarande kunna göra anspråk på mänsklighet, han eller hon tangerar då gränsen in i det djuriska. Eller…?

Etik

Etik kan ibland beskrivas som morallära, eller kunskapen om moraliska tankebanor. Om moral är praktiken, är etik teorin. Etik är en del av religion och filosofi som funnits i princip lika länge som dessa tankesystem själva, föga förvånande då just tankar kring rätt och fel utan tvekan upptagit stor tankeenergi, då som nu. Intressant i detta är att genom att studera olika filosofers eller profeters diskussioner kring etik, kan vi också få en uppfattning om vad som betraktades som rätt respektive fel under olika historiska perioder. I dessa studier är den etik man fokuserar på oftast av en normativ karaktär, det vill säga med allmänna och praktiska betydelser. När en person funderar över moraliska frågor, börjar han i och med detta också att filosofera kring moral, och bedriver då också normativ etik. Den normativa etiken söker efter de grundläggande principerna bakom olika moralläror, vilket värde dessa har och varför det är fruktbart att dessa följs. I detta kan den normativa etiken sägas ha en preskriptiv funktion, det vill säga den försöker föreskriva vad som är rätt eller orätt. Den normativa etiken kan i sin tur delas upp i två olika grenar, vilka beskrivs nedan.

Teleologisk etik (Inte teologisk, trots denna kurs koppling till religion)

Teleologisk etik kan också kallas ändamåls- eller effektetik (grek. Telos, betyder ändamål). Den teleologiska etiken menar att en handling är god eller ond beroende på dess resultat, alltså handlingens ändamål. Handlingen för ett gott ändamål är bara ett medel för detta resultat, som i sin tur avgör handlingens etiska värde. Detta kan naturligtvis vara svårt att avgöra, om exempelvis en handling har resultatet kunskap, makt eller självinsikt. Dessa resultat är i sig icke-moraliska, alltså de saknar laddning i sig, vilket gör att teleologetikern måste motivera handlingen och resultatet. Denna motivering görs till exempel genom att svara på olika frågor, till exempel vilket eller vilka av dessa icke-moraliska resultat som skall uppnås av handlingen, och även vem som skall gynnas av dessa värden. Är det rent egoistiska handlingar, eller skall de gynna större grupper, kanske hela mänskligheten? Naturligtvis kan resultatet av en handling vara både av godo och av ondo, varför den teleologiska etiken menar att man då tveksamhet råder måste väga ont mot gott. En handlig är rätt, då den resulterar i ett minst lika stort överskott av gott över ont som något existerande alternativ. En får alltså väga de goda mot de onda resultaten och jämföra med andra handelsalternativ. Utan tvekan kan denna etiska modell ifrågasättas, kan olika handlingar resultera i motsatt värdeladdning och hur väger man dessa? Ge exempel!

Deontologisk etik

Deontologetikerna är betydligt mindre öppna för diskussion och eftertänksamhet. Här råder inga betänkligheter, då en handlings moraliska värdeladdning är helt oberoende av dess resultat. Är en handling i sig omoralisk, är den det oavsett. Basta! Vid första anblick brukar många mena att den deontologiska etiken är den mest framträdande inom de större religionerna, med en hänvisning till dogmatism, alltså ett icke-ifrågasättande av de religiösa reglerna. Samtidigt inbjuder flera religiösa traditioner just till tolkningar och ibland nästan till förhandlingar kring vad som är rätt eller fel. Kanske gör detta den deontologiska etiken ur ett religiöst perspektiv mer intressant?

Religion och etik

Samtliga världsreligioner inbegriper tydliga etiska och moraliska värderingar. Flera av dessa kan sägas vara gemensamma, de gäller för i princip samtliga. Att inte döda andra människor ses, som bekant, generellt som en dålig handling (men kan som vi sett tidigare i kursen alltid diskuteras). Andra regler är specifika för vissa religioner, eller för bara grenar inom dessa (vissa kristna dricker inte alkohol, medan andra gör det). Ibland hänvisar reglerna till urkunderna, ibland är de helt enkelt lokala traditioner vilka tagits upp i den religiösa gemenskapen. Allt detta gör att det kan vara svårt att diskutera etik och moral utifrån generaliserande religiösa perspektiv, en måste precisera.

Ibland är det lättare att välja...

Olika varianter av teleologisk etik

Det avgörande kriteriet enligt den teleologiska etikens morallära är som tidigare nämnt effekten av en handling, snarare än handlingen i sig. Effekten reflekterar ett eventuellt värde på handlingen, vilket i detta kan avgöra om handlingen kan anses rätt eller orätt. Att bedöma gjordes vidare som bekant genom att avväga de effekter en viss handling har gentemot effekten av alternativa handlingar. Om den aktuella handlingen resulterar i ett överskott positiva faktorer, lika stort eller större än eventuella alternativa handlingar, kan den bedömas vara rätt. Detta är en ytterst generell regel, och kan naturligtvis ofta kräva en hel del eftertanke och beräkning, vilket det inte alltid finns utrymme för. Samtidigt kan de olika resultaten, effekterna, i sig sällan kallas moraliskt eller etiskt rätta. De kräver en aktiv handling för att kunna uppnå en positiv värdeladdning. Enligt en person som lever efter teleologisk etik och dess moralläror, är till exempel kunskap och rikedom i sig knappast positiva, utan de måste vara resultatet av handlingar vilka strävar mot dessa egenskaper.

 

Teleologisk etik är en tämligen bred inriktning, och naturligtvis har flera olika varianter dykt upp. Nedan följer några av de kanske mest avgörande. Observera att dessa redogörs för ur ett västerländskt nutida perspektiv, om inte annat redovisas, vilket givetvis påverkar…

 

Egoism:

Den etiska egoismen innebär att en handling är god om den syftar till att öka den som utför handlingens värdetillgångar. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära materiella sådana, utan kan givetvis innefatta till exempel kunskap eller socialt kapital. Viktigt är att komma ihåg att etisk egoism inte bör förväxlas med vardagsbetydelsen av begreppet. Användandet av ordet egoism innebär oftast något negativt (se dock ungmoderaternas kampanj för några år sedan), det kan till och med användas nästan som skällsord eller förolämpning. Den etiska egoismen är fullt möjlig i samklang med hänsyn, generositet och liknande. Dock, även de till det yttre mest osjälviska handlingarna, har ett bakomliggande egoistiskt syfte. Tillfredsställelsen av allmän lycka upplevs som bekant endast av en själv, som egoistisk individ tjänar man själv på en kollektiv lycka, i jämförelse med ett ojämnt samhälle rent lyckomässigt. Föga förvånande finns det åtskilliga politiska och religiösa tillämpningar av etisk egoism.

 

Universalism:

Den etiska universalismen är vid en första anblick diametralt olik egoismen, i det faktum att universalismen menar att den goda handlingens mål är att så många som möjligt får ta del av resultatet. Bortsett från denna skillnad, den yttre regeln rörande individen respektive kollektivet, är egoismen och universalismen väldigt likartade, speciellt i sitt mål, där de är i princip identiska. Även universalismen har sina religiösa och politiska representanter.

 

Epikurism:

Denna filosofiska skola grundades av greken Epikuros (341-270 f Kr.), och utmärks genom en stark strävan efter att uppnå absolut lycka, eller, enligt många, snarare en strävan att undvika olycka. Epikuréerna brukar ofta felaktigt beskrivas som livsnjutare, hedonister (hedonism är en annan riktning, där lust och njutning är centrala krafter) med en kärlek till frosseri och liknande. Denna bild är tämligen fördomsfull, och knappast rättvis mot den lära Epikuros lade grunden till. Epikuros drog en tydlig gräns mellan njutning och lycka. Han menade visserligen inte att njutning var något negativt, men njutning var knappast en förutsättning för lycka. Snarare, menade han, låg den sanna lyckan i ett tillstånd helt befriat från oro, ett helt lugnt sinne (”ataraxi”). Som epikuré strävar man efter att befria sig från begär, men framförallt från fruktan. Epikuros menade att en stor del av den fruktan vi känner är onödig och omotiverad, till exempel fruktan för döden. Han menade att döden bara är ett tillstånd då alla förnimmelser slocknar, och därmed knappast är något att oroa sig över. En mer väsentlig fruktan såg Epikuros i andra människor, eller snarare deras olika kämpande viljor. Denna viljornas kamp ger alltför ofta resultatet besvikelse och ängslan. För att undvika bör man, enligt Epikuros, undvika kontakt med främmande människor, och bara umgås med de man helt kan lita på, helst på en avskild plats där man inte blir störd av andra.

 

Aristoteles självförverkligande:

Aristoteles var en man med många filosofiska järn i elden, och naturligtvis funderade han en hel del kring etik och moral. Han såg det mänskliga förnuftet som ett verktyg till rätt handlande och tänkande. Den högsta handlingen var naturligtvis att utnyttja förnuftet på rätt vis, det vill säga vetenskapligt tänkande. Detta var visserligen bra, men vissa praktiska aktiviteter måste få förekomma, annars blir det svårt att överleva. Aristoteles menade att dessa aktiviteter skulle styras av olika dygder, vilka i sin tur var präglade av den rätta mellanvägen mellan ytterligheter. Aristoteles exemplifierade detta med att frikostighet, vilket han bedömde som moraliskt rätt och etiskt i sin handling, var en medelväg mellan slösaktighet och girighet. Måttfullhet, även det moraliskt eftersträvansvärt, var en mitt mellan askes och frosseri. Genom ett liv efter dessa principer, förverkligar människan den för henne unika egenskap, det vill säga förnuftet, den mänskliga intelligensen och förmågan att resonera.

 

Utilismen:

Utilismen, eller utilitarismen, uppstod i England, och förespråkades under 1800-talet starkast av Jeremy Bentham (1748-1832) och Stuart Mill (1806-1873). Bägge dessa menade att man skulle sträva efter största möjliga lycka för största möjliga antal. Bentham menade att om en handling gynnade kollektivet, främjade den även individen som utförde den. Mill menade å sin sida att man inte skulle tänka så, utan osjälviskt handla efter vad som gynnade kollektivet i första hand. Känns dessa idéer igen? Snegla uppåt i texten, och finn att Bentham var utpräglad etisk egoist, medan Mill var universalist i högsta grad. Inget nytt under solen med andra ord.

 

Deontologisk etik

Den deontologiska etiken då, är den helt i avsaknad av tänkare, är den så rigid som den verkar? Naturligtvis är svaret ”NEJ”, konstigt hade det väl varit annars. Även den deontologiska etiken har framfött moralläror, om än kanske inte lika många som den teleologiska. Nedan följer exempel på deontologiska läror:

 

Stoicismen:

Ungefär samtidigt som Epikuros levde utvecklade en annan grek, Zenon, en lära som ofta anses vara den raka motsatsen till epikurismen. Hans idéer kom att bli kända somstoicismen, efter ”stoa poikile”, den pelargång där han oftast uppehöll sig och undervisade. Zenon och hans följeslagare var stränga deontologer. De såg inte handlingens verkningar som det avgörande i en etisk bedömning, och de menade att man inte skylle agera med lycka som riktmärke, utan endast följa bud ålagda individen av plikt.Följer man hela tiden sin plikt, och den allena, finner man som individ den absolut högsta tillfredsställelsen.. Vilka plikter skall man som stoiker då följa? Zenon menade att man skulle följa de lagar vilka världsförnuftet, det vill säga naturen, dikterat. Följer man naturen och förnuftet är man fri från olika begär och annat störande. Sann vishet finns i oberoendet, varvid alla former av framgångar eller njutningar är att betraktas med likgiltighet, man skall inte låta dessa beröra en. Stoikerna kännetecknas därmed av ett orubbligt, och ofta omskrivet och faktiskt ryktbart, lugn.

Man kan ana en likhet mellan stoikerna och epikuréerna, i det att de bägge strävar efter ett själsligt lugn och oberoende. Skillnaden ligger i det att epikuréerna försökte undfly de störande momenten och känslorna genom att dra sig undan, medan stoikerna snarare sökte upp dessa för att inför dem öva sin orubblighet och sitt lugn. Allt otäckt är för stoikern likgiltigt, så hen behöver inte undvika det hotande. Om det stoiska lugnet, som det kom att kallas, finns det åtskilliga sedelärande berättelser och anekdoter, vilka i regel visar hur oerhört oberörda stoikerna var då de utsattes för alla tänkvärda plågor. Intressant är att stoicismen i hög grad kommit att påverka morden juridik och modernt rättsväsende, detta då stoikerna åberopade naturrätten. Denna stoiska åsikt innebär att alla människor har ett egenvärde och att detta värde är lika för alla. Rent praktiskt tog sig denna åsikt exempelvis uttryck i stoikernas aktiva motstånd mot slaveriet, något som kanske inte alltid var så populärt i Grekland eller Rom, som ju bägge var slavekonomier i hög grad. Stoikernas orubblighet medförde också att de var högt ansedda som domare i tvister, då de ansågs oberörbara av mutor, hot och andra försök till att påverka beslut och rättsliga utfall.

 

Kant:

Även under modern tid har deontologiska läror framlagts, den viktigaste av den ständigt återkommande Immanuel Kant (1724-1804). Kant menade, i denna fråga, att man skulle söka den gemensamma grundregeln, vilken väger tyngre än alla andra regler. Han kallade denna regel ”det kategoriska imperativet”. Att han kallar det kategoriskt innebär att det gäller oavsett, det motiveras inte av ett syfte eller liknande. Dock, Kant var ingen dogmatiker i sig, hans kategoriska imperativ var utformat så att dess regel innebar ett gynnsamt förhållande i alla situationer, dessutom omformulerade han den vid ett flertal tillfällen, så att den skulle fungera i alla avseenden. Den regel Kant menade var allmängiltig och till för att följas lyder ”Handla alltid efter den regel du skulle vilja var allmän lag.” Med andra ord, handla alltid som du vill att alla andra skall handla. För den religiöst bevandrade kan i denna regel ses tydliga paralleller till kristna levnadsbud. Kant menar att om man följer denna regel, blir onda och orätta handlingar motsägande. Exempel: En person stjäl en limpa bröd för att han är hungrig. Om stöld blev allmän lag skulle hela samhället onekligen kollapsa, då rätten till ägodelar skulle upphöra (en mycket intressant tanke i och för sig, mer om den senare). Om det blev allmän lag att det var OK att ljuga skulle man aldrig kunna lita på någon, hela begreppet sanning skulle upphöra att vara relevant, och så vidare. Samtidigt som denna regel på ett teoretiskt plan är fullt accepterbar, är den det knappast i realiteten. Även Kant kunde se att vissa brott mot den kunde vara nödvändiga, inte minst i en etisk kontext. Han omformulerade senare det kategoriska imperativet till ”Handla alltid så, att du behandlar alla människor inte bara som medel utan också som ändamål.” Kant närmar sig här stoikernas människovärdesprincip, och påpekade själv likheten med kristendomens så kallade gyllene regel, ”gör mot andra som du själv vill bli behandlad.”

Lycka

Efter dessa olika exempel på olika idéer om etik och moral, bör utan tvekan begreppet lycka diskuteras, då detta är centralt inom dessa läror. Begreppet lycka har sysselsatt en hel del filosofer, vilkas idéer på många vis kan vara ett första steg att förstå begreppet och dess innebörd.

På många vis utgör lyckan en måttstock för våra liv och deras kvalitet. Ett liv med mycket lycka anses vara ett gott liv, ett utan lycka mindre så. Bentham menade att lyckan var identisk med lusten, och att den kunde mätas och sättas in i en graderande skala. Han uttydde olika egenskaper i lustupplevelsen, och menade att dessa kunde vägas mot varandra:

 

Intensitet eller styrka

Varaktighet

Säkerhet (Hellre säker lust än osäker, om övriga faktorer är lika.)

Produktivitet (De lustupplevelser som kan leda till nya sådana är givetvis att föredra.)

Renhet (Ren lust är bättre än lust blandad med olust.)

 

Givetvis kan dessa kriterier vara svåra att omsätta i praktiken (Känns som en av de vanligaste meningarna i filosofin…).

 

Mill, å sin sida, menade att andliga lyckoupplevelser var bättre än sinnliga. Detta innebar att han inte trodde på en kvantitativ jämförelse av lyckan, utan föredrog att kvalitativt värdera denna, vilket, kanske inte förvånande, innebar att han på alla vis föredrog kulturell eller intellektuell verksamhet mot exempelvis god mat eller bra sex. Om någon hade hävdat att denne hellre kände sinnlig lycka än andlig, menade Mill att detta berodde på att personen i fråga inte var mogen för andlig lycka…

 

Vad ger mest lycka? Lösa mattetal eller lasagne, Holst ”Planetsvit” eller praktfylla? Upp till diskussion skulle jag tro…

 

Oavsett ovannämnda problematik, de flesta kan ganska snabbt räkna upp ett antal tillstånd vilka kan bedömas vara universellt lyckliga respektive olyckliga. Svält, sjukdom och allmän misär bör anses vara olycka, på samma vis som god hälsa, god ekonomi och trygghet är lycka. Detta konstaterande har medfört att flera tänkare, dels inom filosofin men även inom psykologin, hellre vill tala om tillfredsställelsen av behov och intressen snarare än lycka och lust. De menar dock att man inte får vara alltför kategorisk i denna mening, då det faktiskt förekommer behov vilka är direkt skadliga, exempelvis bruket av olika narkotiska preparat: Behovet tillfredsställs visserligen kortsiktigt efter själva intagandet, men det leder i långa loppet till större olust snarare än lust. Det är nämligen farligt att knarka, för den som inte visste det. Flera av dessa tänkare, med amerikanen A.H. Maslow (1908-1970) i spetsen, Menar att man inte kan få ett behov tillfredsställt förrän man har tillgodosett några grundläggande behov. Maslow beskrev detta genom en ”behovspyramid” eller en ”behovstrappa”:

 

 

Grunden ligger i de sinnliga livsbehoven, det vill säga mat, dryck, värme och liknande. Dessa måste tillfredsställas innan man kan tillfredsställa sitt behov av trygghet. Vidare måste trygghetsbehovet vara tillgodosett innan man kan uppfylla kärleksbehovet och så vidare. Maslow kritiserades ofta för ordningsföljden i sin pyramid, en kritik som kanske är berättigad. Se till exempel trygghetsexperimenten gjorda på apungar…

 

Estetik

Uttalanden som ”det här är en bra låt” eller ”vacker tavla” är estetiska uttalanden. Estetik (från grekiskans aisthesis, ungefär sinneskunskap) behandlar frågor vilka berör skönhet, upplevelser av något på ett inte främst förnuftigt plan, erfarenheten av något utifrån en värdering baserad på främst känslor. På många vis vålla estetiken problem, då den ger upphov till frågor vars svar i regel är helt subjektiva. Vad är konst? Vad skiljer konst från hantverk eller vetenskap? Kan en avhandling i ekonomisk historia vara estetisk? Kan en teflonpanna vara det? Dessa och liknande frågor kan besvaras med både ja och nej, beroende på vilken inställning till estetik den som svarar har. Dock, några försök har gjorts för att bringa ordning i det estetiska tumultet. En idé är att verk, företeelser eller fenomen vilka inbjuder till en estetisk attityd har ett estetiskt värde. Denna estetiska attityd innebär att man, då man erfar vad det nu må vara, så att säga ”stannar upp” i betraktelsen eller upplevelsen, men utan att tänka på vad det nu må varas praktiska eller vetenskapliga möjligheter. Om man upplever ett landskap, helt utan att tänka på vad man kan odla där, eller var man lämpligast bygger hus, kan man säga att man antagit en estetisk attityd och att landskapet ger en estetisk upplevelse.

 

Samtidigt får vi inte glömma att då visserligen estetik ofta handlar om skönhet, är det sistnämnda ett synnerligen subjektivt begrepp. Detta kan vara knepigt nog i sig, men dessutom talar estetiker gärna om en serie modifikationer av begreppet, för att ytterligare trassla till det (eller reda ut det). Modifikationerna kallas ibland ”stämningstyper”, och kan exemplifieras på följande vis: En antik grekisk staty, harmonisk och måttfull, anses vara klassisk skönhet. Ett mullrande vulkanutbrott, med glödande lava och brinnande gaser, kan klassas som storslagen skönhet. Andra estetiska modifikationer är ”det komiska”, ”det tragiska” och ”det sublima”, för att ge några exempel. Samtidigt, i och med att konst och smak hela tiden bryter ny mark, ökas antalet modifikationer.

 

Vissa estetiker, formalisterna, menar att skönheten bara sitter i verkets form, alltså komposition, utförande etcetera, snarare än i innehållet, vilket de anser vara estetiskt oväsentligt. De flesta delar inte formalisternas uppfattning.

 

Övning i religion. Eller filosofi. Kanske både och: Moral och etik

Denna övning går ut på att var och en väljer ett ämne, en fråga av moralisk eller etisk typ (se lista nedan). Ämnet skall vara fokus för en kort uppsats. I uppsatsen skall även framgå olika religioners vinklingar av ämnet.  Detta skall skrivas ned, omfånget får naturligtvis variera beroende på ämne, men ett par sidor (Times New Roman, 12 punkter, 1,5 radavstånd) bör kunna förväntas. Det skrivna skall lämnas till mig, men också ligga till grund för uppgift två. Denna är en muntlig redovisning inför gruppen kring det valda ämnet, varefter följer uppgift tre: Redovisaren skall hålla i och fungera som moderator i en öppen diskussion kring ämnet. Glöm inte att ämnet skall kunna belysas utifrån ett religionsperspektiv, eller ateistiskt sådant. Jag står till ert förfogande, jag hjälper er gärna med tips och feedback under arbetets gång.

Förslag på ämnen:

Abort

Dödsstraff 

Djurförsök

Skönhetsoperationer 

Pälsindustrin

Jakt 

Homosexualitet

Otrohet 

Friskolor

Kriminalvård 

Miljöförstöring

GMO 

Drogpolitik

U-hjälp

Yttrandefrihet 

Medicin

Religionsfrihet 

Kapitalism

Rättvisesystemet

Pornografi 

Prostitution

Vapenexport 

Religion

Könsroller 

Kroppsmodifiering

Vegetarianism/veganism 

Adoption

Censur 

Sociala tabun

Med flera… Om någon kommer på något eget är detta naturligtvis av stort intresse.

Motståndarsidan

Vad är ondska? Ytterst svårt att definiera ur ett generellt perspektiv, betydligt enklare ur ett individualistiskt sådant.

Religioner diskuterar rätt och fel handlande och tänkande, och använder sig då gärna av begreppet gott och ont. Dock, de polyteistiska religionerna har ofta en vagare, mer obestämd idé kring det ondas princip, i relation till de monoteistiska, där ondskan oftast är tydligt definierad och fullt igenkännbar. Dock alltid med sekteristiska förbehåll.

Ondskans princip

Ondskan som idé bygger på dualism. Detta säger sig självt, utan en tydlig konflikt mellan makter i kosmos kan det inte finnas extremer. Om allt vore i jämvikt, i fullkomlig harmoni, (kosmos, ordning) skulle varken ondska eller godhet existera som tankar eller begrepp. Så fort disharmoni (kaos, oordning) uppstår, har vi motsatser och det är under dessa premisser ondskan föds.

Hur ondskan, disharmonin, tar sig uttryck är olika beroende på vilken religion eller tradition man studerar. Antingen är det en anonym kraft (mer sällan) eller så tar sig ondskan form av en eller flera övernaturliga aktörer, oftast, men inte alltid, i opposition mot representanter för ordningen. Dessa tillskrivs ofta olika för människan förståeliga karaktärsdrag, inte alltid fullt osympatiska, men generellt inte speciellt trevliga. Nedan följer en kort presentation av de kanske mest kända av dessa gudomliga antagonister, tillför gärna fler om ni känner till några!

Representanter för oordning, kort presentation

De gamla skandinaverna hade en tydlig uppdelning mellan ordning och oordning, men såg inte några större problem med att representanter från dessa metafysiska principer umgicks med varandra. Loke var vad man i religionskretsar brukar kalla en trickster. Han var inte direkt ondskefull, men gjorde en hel del elaka saker. Loke var inte en av gudarna, han var en jätte, en representant för kaosmakterna, men hade svurit blodbrödraskap med Oden, och hade sitt residens i Valhall. På många vis var han en tacksam karaktär att inkorporera i de nordiska myterna, då hans tricksterfunktion ofta var en katalysator, han fick saker att hända. Han var dock huvudansvarig för Balders död, och skulle vid Ragnarök vara en av de som kämpar mot Gudarna och ordningens makter, anförare av en enorm armé av tjuvar och mördare som skulle strömma från Hel.

Loke försöker lura/förföra Idun. Vilken stygging han är!

Den grekiska gudavärlden var oerhört rik, med flera gudar och gudinnor. Dessa var ofta framställda som generellt gynnsamma, men de flesta var en smula ambivalenta, och kunde uppvisa tämligen otrevliga drag. Den oftast välvillige Apollon var ibland anklagad för att vara herre över alla sjukdomar, Ares stod för rå slakt och krigets brutalitet, dödsguden Hades var inte speciellt vänligt inställd mot människorna (inte speciellt fientlig heller i och för sig, mer neutral, inför döden är vi alla lik), Pan och Hecate lockade till sig synnerligen otäcka sekter och framställdes ibland som fullkomligt demoniska.

Egypterna hade en tydlig gudomlig antagonist i Set, enligt många forskare den direkta förebilden till den hamit-semitiske Satan. Set var mörkrets gud, han hade dräpt sin broder Osiris och kopplades till alla former av olyckor, sjukdomar samt pedofili. Riktigt otrevlig med andra ord.

Set (till höger) smyger upp bakom Osiris och Isis. Inte bra.

Sumererna hade en enorm gudavärld, med högre och lägre väsen vilka ofta interagerade i människornas värld. Sumererna lät det destruktiva symboliseras av ananuaki (kan också kallas annuaki), en samling illvilliga andar, fullt jämförbara med senare tiders definition av demoner. Intressant i detta är dock att alla ananuaki föddes av gudar, och hade alltså ett ”gott” ursprung. Kanske ville de bara revoltera mot sina föräldrar.

Fågelhövdad ananuaki med en tjusig handväska (?)

Även nutida polyteism innehåller kaotiska karaktärer, inte minst inom hinduismen. Här kan man dock se en tydlig tendens till harmonisk dualism, guden Shiva är den som förstör universum, men också skapar han detta genom sin dans, Kali är en bloddrickande gudinna som samtidigt vakar över kvinnor som skall föda barn, och så vidare, de hinduiska exemplen kan radas upp i närmast oändlighet.

Kali. Scary.

Även buddhismen, som ju faktiskt är en ateistisk religion (paradoxalt, jag vet). Hade tämligen personliga representanter för oordning. Främst av dessa är Mara, vilken stod för frestelsen, och förföljde Sidharta Gautama under sju år, och försökte med olika medel förhindra hans upplysning. Mara framställs ofta synnerligen helvetiskt, och detta troligen inte endast av estetiska skäl. Buddhismen har under årens lopp färgats en hel del av andra asiatiska religioner, inte minst den kinesiska taoismen. Taoismen har en mycket rik gudavärld, och de olika himmelska och helvetiska miljöerna samt deras innevånare beskrivs mycket detaljerat och ingående i flera taoistiska texter. Utan tvekan har dessa tankegångar kommit att påverka eller i vissa fall till och med inkorporerats i den buddhistiska läran, om än kanske framförallt som filosofiska ställningstaganden snarare än faktiska övernaturliga entiteter.

Mara kunde vara en riktig retsticka...

Som sagt, nästan alla religioner har någon form av antagonist, en fridstörare, den som går mot gudens eller gudarnas bestämmelser, och därmed hotar hela skapelsens existens. Fortsätt gärna att studera olika religioners specifika aktörer. I detta sammanhang tänker jag dock begränsa det hela en smula, och inrikta fokus på den religion vilken varit mest dominant i vår egen, europeiska, kultur: Kristendomen.

Ondskan inom kristendomen

Kristendomen har som bekant sitt ursprung i judendom. Judendomen, dock, är tämligen ointresserad av eventuell ondska, det finns inte mycket diskussion kring oordning inom den judiska teologin (”djävulen” är tämligen ambivalent i GT, mer om detta senare), det är något som vuxit fram ur kristendomen. Här kan man tydligt se påverkan från en annan religion från samma geografiska område, den iranska zoroastrismen. Zoroastrismen (döpt efter religionens grundare, Zoroaster eller Zarathustra) är utpräglat dualistisk, och en ständig kamp pågår mellan Ahura Mazda, det godas, ordningens högste gud och Ahriman, representant för kaos och ondska. Denna religion var under de första århundradena av vår tideräkning stor och inflytelserik, för att sedan, då islam introducerades, minska i anhängarantal drastiskt. Dock, som sagt, de zoroastriska tankarna om en tydlig ond motståndare mot gud hade fått fäste i kristendomen där dessa utvecklades i rasande fart.

Diaboli och demonologi

Inom kristendomen talas det inte om ordning och oordning, harmoni och disharmoni, de metafysiska ställningstaganden som introduceras i och med denna religions framväxt och utveckling benämns gott och ont, gud och djävulen, de två aktörerna. Ett påtagligt ställningstagande inom kristendomen är att gud är en, och även om gud är abstrakt är han (omnämns som han i Bibeln, skyll inte på mig), tydlig i denna singularitet. Djävulen är mer diffus, är det en entitet eller kan man faktiskt inom kristendomen tala om flera, åtskilda karaktärer som representerar ondskan?

Denna fråga har sysselsatt kyrkans män från tidig medeltid och framåt. Periodvis har kartläggandet av ondskans makter varit minst lika viktigt som att främja guds vilja, och tämligen tidigt i den kristna religionshistorien börjar man tala om diaboli, läran om djävulen, mer eller mindre en systervetenskap till teologi, läran om gud.

Här behövs vishet (!). Ofta förekommer ondskans representant i vardagligt språkbruk endast som ”Djävulen” eller ”Satan”, men, vilket påpekats tidigare, det kan röra sig om flera separerade entiteter, varför en utredning kring dessa kan vara på sin plats.

Först och främst, ordet djävul kommer av grekiskans diabolos, och är inte ett personnamn, utan snarare en ”artbeteckning”. Det finns i den kristna diabolin följaktligen ett flertal djävlar, även om den bestämda beteckningen ”Djävulen” betecknar den främste, ondskans huvudrepresentant, guds fiende nummer ett.

Genom att läsa olika texter, framförallt Bibeln men även andra, kan vi dock ana vissa skillnader. De olika namnen appliceras på karaktärer vilka ges olika bakgrund och personlighet, och ofta har olika uppgifter eller funktioner. Nedan följer ett försök att kort presentera dessa olika aspekter, de troligen individuella entiteter, vilka hemsökt kristenheten sedan religionens begynnelse.

Ormen, Draken:

Redan i första mosebok nämns Ormen (1Mos 3:1), djuret som lurar Eva och Adam att äta den förbjudna frukten och därmed orsaka syndafallet. Vem Ormen i själva verket är avslöjas först i Bibelns sista del, Uppenbarelseboken. Där avslöjas han som Draken, och benämns Djävul och Satan. Följaktligen kan vi ana att Satan, förklädd till reptil, orsakade människans olycka. Samtidigt föder detta antagande fler frågor, då begreppet satan används på olika sätt i olika skrifter. Mer om detta nedan. Även begreppet draken kan väcka följdfrågor, då Draken kan sammankopplas med Leviathan (nedan), eller vara en symbol för olika hedniska religioner, där just draken som övernaturligt vidunder ofta spelat en stor och viktig roll (inte minst bland nord- och västeuropeiska hedningar).

Åklagaren, Anklagaren:

I det Gamla Testamentet förekommer en av Guds främsta änglar, och, beroende på vilken bibelöversättning man konsulterar, ibland kallas han kort och gott Åklagaren eller Anklagaren. Denne ängel anses ofta vara densamme som Lucifer, men även här finns det motstridiga argument. Åklagarens uppgift var att på Guds order söka upp och bestraffa individer eller företeelser vilka bröt mot Guds lag. I vissa texter framställs denne ärkeängel som cynisk och kall gentemot människan, varför han alltså av inte helt osannolika skäl kopplas samman med Lucifer.

Lucifer, Morgonstjärnan:

I de flesta kulturer var morgonstjärnan, alltså planeten Venus, en lyckobringande himlakropp, en budbärare om det kommande solljuset, gryningens första ljus och så vidare. Av någon anledning var detta inte fallet i den traditionella judiska synen på planeten. Inom Judendomen såg man morgonstjärnan som olycksbådande och farlig, och då kristendomen utkristalliserades ur judendomen, följde denna uppfattning med. Morgonstjärnan personifierades dessutom, detta skedde redan i GT, där morgonstjärnan sägs vara identisk med en av Guds ärkeänglar. Ängeln kallas antingen kort och gott Morgonstjärnan, eller, vilket är vanligare, det latinska Lucifer, vilket ordagrant betyder ”Ljusbringaren”. Lucifers nedstörtande är ett fall för mycket tolkning och textforskning, men många anser att det beskrivs i Jesaja (Jes. 14:12 samt Jes. 14:15): ”Ack, fallit har du från himlen, lysande stjärna, gryningens son, du har krossats mot jorden, du som betvingade folken.” och ”Men ner till dödsriket störtas du, längst ner i avgrundens djup.” (översättningen från Bibel 2000). I detta är det alltså tydligt att Lucifer förflyttas från ett tillstånd till ett annat, han faller från det himmelska planet till dödsriket (i grekiska bibelöversättningar ofta refererat till som Tartarus, ett betydligt otrevligare ställe än Hades). I och med detta, Lucifers uppror mot Gud, skiftar hans roll. Från att ha varit den lysande ärkeängeln, ofta framställd som den mest älskade av änglar, sittande på Guds vänstra sida (den högra var reserverad för Jesus), blir han Guds huvudfiende.

Lucifer, ur Miltons ”Paradise Lost”. Helt OK, i jämförelse...

Satan, Motståndaren

Viss ovisshet rör Satan. Vissa hävdar att han är en egen entitet, en ärkeängel som satte sig upp mot Guds makt men som inte är Lucifer. Andra hävdar att Satan i själva verket ÄR Lucifer, men att han fick namnet Satan i och med sitt fall. Ordet satan stammar från det fornsemitiska shaitan, och betyder motståndare. Att Lucifer skulle få denna beteckning i och med sitt uppror verkar alltså inte speciellt långsökt. Samtidigt förekommer på flera ställen i Bibeln beteckningen satan och då framförallt åsyftande israeliternas politiska motståndare, alltså andra religiösa eller etniska grupper vilka på ett eller annat vis utgör opponenter mot Guds utvalda. Detta faktum gör att begreppet satan kan vara missvisande, och då det görs till ett egennamn kan innefatta en stor mängd entiteter. Kanske, vilket vissa påpekat med viss sannolikhet i sitt påstående, bör namnet Satan snarare ses som en titel, inte ett namn. En titel som tillföll Lucifer i dennes uppror mot ordningen.

Belzebub

En vanlig beteckning, som ibland till och med får fungera som regelrätt översättning, för djävulen är Belzebub. Denna entitet har inte sitt ursprung i den judiska diabologin, utan är den babyloniska flugguden som införlivades av judarna i sin egen religion under den babyloniska fångenskapen mellan år 587-538 f.v.t. Intressant i detta är hur en tämligen obetydlig gudom (inte alls i samma nivå som Marduk eller Dagon till exempel) ur en religion tas upp och får en annan roll i en annan religion. Belzebubs funktioner och status ökade avsevärt i och med kristendomens födelse, och kom att spela en allt större roll i medeltidens och även senare tiders diabologi. Mer om detta senare.

Azazel, Beliar, Leviathan och Mestema

Kärt barn har många namn, och detta gäller även i detta fall. Huruvida Azazel, Beliar, Leviathan och Mestema är självständiga entiteter eller andra aspekter av en gemensam djävulskaraktär är en omtvistad fråga. Leviathan kopplas , som nämnt ovan, oftast samman med Draken, och får oftast symboliseras av ett ofantligt havsodjur (Kanske finns även en koppling till Tiamat, eller varför inte Jormungandir? Mina egna spekulationer dock…). Övriga namn nämns mer sällan, utom i olika former av ceremoniell magi (och naturligtvis olika populärkulturella sammanhang för vilka en kort redogörelse lämnas nedan) , där de agerar som kraftord eller motsvarande.

Förutom dessa huvudkaraktärer förekommer ett stort antal demoner och mindre makter inom den helvetiska sfären. Skillnaden mellan demoner och djävlar har nötts och blötts, och den generella, ur kristet perspektiv, uppfattningen är att ingen större skillnad föreligger. Diabolister och demonologer, vilka ofta hävdar högre kunskaper i ämnet, antyder dock ofta att skillnaden framförallt kan tydas i demonernas respektive djävlarnas ursprung:

Djävlar är änglar vilka valde Lucifers sida, och följaktligen störtades tillsammans med denne. Här kan exempelvis nämnas de tolvtusen änglarna ur den himmelska väktarorden ”guds barn”(strövade gärna på jorden för att förlusta sig med människokvinnor, de lärde människan saker som matematik, astrologi och krig), vilka följde sin ledares dåliga exempel och efter fallet för en tillvaro i helvetet.

Demoner, däremot, har sällan ett himmelskt ursprung, utan är i betydligt högre grad oberoende av högre makter, inkluderande både Gud respektive dennes motpart. Demoner kan därmed agera mer självständigt, vilket lett till att kontakter med denna typ av entitet har lockat modiga/dumdristiga människor genom tiderna (Faust, inte minst…). Samtidigt representerar demoner, utifrån ett västerländskt perspektiv, alltid destruktivitet, oordning och därmed ondska. I orienten, med sin inte fullt lika rigida dualism, är denna kategorisering inte självklar, och där förekommer också entiteter av demontyp vilka visat sig välvilliga och hjälpsamma, under rätt förutsättningar.

Observera i detta att i framförallt de gammaltestamentliga och judiska skrifterna poängteras Lucifers beroende av och underkastelse inför Gud. Han, i roll som ärkeängel, kosmisk åklagare eller vad det nu må vara är tydligt underställd Gud, och följer dennes, om än motvilligt, lag. Samme entitet har dock förändrats i och med det nya testamentet, alltså i och med kristendomens födelse, till att bli enbart en opponent, Guds raka motsats och fiende till all kosmisk ordning instiftad av Gud.

Ondskan som religion

Religionshistoriker har länge diskuterat när och var satanism och djävulsdyrkan har sitt ursprung. I denna forskning är det viktigt att komma ihåg att de flesta texter är kristna, alltså grovt tendensiösa. Eventuella djävulsdyrkare har oftast gjort klokt i att inte dokumentera sina läror, då dylika dokument skulle fungera som ödesdigra bevis om de skulle bli påkomna. I och med detta är stor del av forskningen kring äldre tiders dyrkan eller nyttjande av diaboliska krafter mycket svår att belägga, och dessutom, som resultat av ämnets karaktär, alltid utsatt för överdrifter och vilja att förvanska.

Medeltiden

Redan tidigt i kristendomens historia kopplades de hedniska religionerna, det vill säga alla religioner utom kristendomen, direkt till Djävulen. Gamla gudar sades vara demoner eller djävlar, huvudguden eller -gudinnan ansågs ofta vara Satan själv. Även avvikande kristna riktningar anklagades ofta för att vara inspirerade av Djävulen snarare än Gud, en åsikt som tog sig dramatiska uttryck under medeltidens kättarjakter och 1600-talets häxprocesser (mer om de senare finns att tillgå på annat håll). Att hedningar inte dyrkar den kristne guden är inte så konstigt, men de ägnade sig knappast åt djävulsdyrkan, så ej heller de för heresi anklagade kristna varianter vilka utsattes för kyrkans vrede, exempelvis katarer eller olika gnostiska riktningar.

Trots kyrkans och självutnämnda häxjägares livfulla beskrivningar av djävulens dåliga inflytande på folk, finns det ytterst få belagda fall av djävulsdyrkan under medeltiden och de följande drygt hundra åren. Under tolvhundratalet figurerade i det Heliga Romerska Riket av Tysk Härkomst en grupp som kallade sig luciferianer, och dyrkade Lucifer i sin roll som härskare över den materiella, fysiska världen, vilket tydligt antyder gnostiska tendenser mycket lika de uppfattningar som de sydfranska katarerna hade. Med andra ord knappast någon egentlig djävulsdyrkan, utan bara en avart av traditionell katolicism.

Fransk diabolism

Det är först under det sena 1600-talet och framförallt under 1700-talet uttalad dyrkan av olika helvetiska existenser tar fart. Märk väl att dessa religiösa rörelser uppstod samtidigt som den våg av moderniserat förnuft som brukar kallas Upplysningen sköljde över framförallt Västeuropa och dess kolonier i Nordamerika. Tillfällighet? Troligen inte.

Centrum för de djävulssekter som uppstod låg i Frankrike. Även England utmärkte sig med sina ”Hellfire clubs”, även om man kan diskutera dessa sammanslutningars religiösa seriositet. Dock, i Frankrike var orättvisan i samhället påtaglig. Den lilla klicken adel (ungefär en procent av befolkningen) hade i princip obegränsad makt och mycket gynnsamma privilegier. De fungerade som ett effektivt hinder för de ambitiösa och oftast välutbildade ur borgarklassen vilka villa avancera på samhällsskalan. Det var i dessa miljöer, samhällets toppskikt, som två tydliga riktningar av diabolism utkristalliserade sig: Belsebubianism och Satanism.

Belsebubianismen var den mindre av de två, och attraherade framförallt anhängare ur den absolut högsta adeln. Dessa människor hade redan allt som fanns att önska sig, och deras jakt på nya kickar hade redan lett dem till excesser i fråga om droger och sexuella utsvävningar. För några räckte inte detta, utan de ville gå längre. Den absolut yttersta gränsen i dåtidens Frankrike, som var strikt katolskt, låg i att dyrka ondskan, att vända sig bort från Gud. Att dessa individer valde Belsebub kan ha varit en tillfällighet, eller så berodde det på att man tillbad Belsebub i dennes aspekt av gränslöshetens härskare. Följaktligen tog sig belsebubianernas ceremonier ofta rent groteska former med stående centrala inslag av pedofili, sadism och även med största sannolikhet mord. Samtidigt var belsebubianerna knappast en makt att räkna med på ett religiöst plan, trots påstått inflytande ända in i kungafamiljen. Anhängarnas makt var redan total, de gjorde redan vad de ville, deras diabolism kan troligen snarare ses som bara en krydda på ett redan perverterat liv.

Betydligt mer intressant är satanismen, som växte sig betydligt starkare under samma period. De franska satanisterna vände sig också bort från kristendomen och dess regler, men de valde att göra detta genom att dyrka Satan som motståndaren, rebellen, den som vänder sig mot förlegade maktförhållanden. Satanisterna kom i regel från den övre borgarklassen eller lågadeln, och menade att genom att alliera sig med Satan skulle de få makten att omkullstörta den sittande regimen och gripa makten själva. Man behöver inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att se satanistiska aktörer i den senare revolutionen, samtidigt som även illuminati, frimurare och andra har nämnts som kandidater i orkestrerandet av denna samhällsomvälvning. De satanistiska grupperna ägnade sig givetvis också åt ceremoniell magi, och även här kan en del mord ha förekommit, men då troligen primärt inom den egna gruppen. Satanister hatar visserligen de kristna, men de som de hatar mest är oftast andra satanister. Sekterna var som resultat av dessa ganska många, men små och oenade.

Under 1800-talet hade satanisterna mer eller mindre konkurrerat ut belsebubianerna, men förde själva en tynande tillvaro. Inte förrän i slutet av 1800-talet och under 1900-talets början började diabolism, då framförallt satanism, väcka ett större intresse, då en generell ökning av esoteriska grupper inföll under denna period. En tydlig ledstjärna i denna nytändning var Aleister Crowley, en britt med vitt skilda intressen. Crowleys idéer nedtecknades i ett antal böcker, och de kom att i hög grad färga det senare 1900-talets satanism och magiska praktik.

Aleister Crowley. Respekt.

Kyrkan

Under Valborgsmässoafton 1966 bildades The Church of Satan. Dess grundare, Anton La Vey, hade ett brokigt förflutet, bildade rörelsen som en i princip ateistisk, extremt individualistisk grupp i syfte att utmana de traditionella (läs kristna) moral-etiska värderingarna i det västerländska samhället. Church of Satans ståndpunkter kan sammanfattas mycket kort enligt följande:

Anhängarna dyrkar ingen gud, djävul eller annan övernaturlig entitet. De ser Satan som en symbol för människans kraft och individens rätt att styra över sig själv.

Den sanne satanisten underkastar sig ingen, om detta inte gynnar honom eller henne. Han eller hon sätter alltid sina egna behov högst.

Dessa och ett ytterligare antal regler och förhållningssätt redovisas i La veys ”The Satanic Bible” (finns översatt till svenska), en bok som förutom satanistisk filosofi även ägnas till stor del av satanistiska ritualer och ceremonier.

Church of satan växte och blev tämligen populär bland unga intellektuella samt en del artister. La Vey var en skicklig mediamanipulatör, och ofta framhölls kyrkan som större och mer inflytelserik än vad den faktiskt var. År 1997 avled La Vey, och en maktkamp som pågått ett tag inom kyrkan fick nytt bränsle. Organisationen splittrades, och försvagades ekonomiskt. Under de senare åren har dock Church of Satan under ny ledning stabiliserats, och har börjat växa igen. Detta märks inte minst då inriktningen nu accepteras som fullvärdig religion av den amerikanska krigsmakten…

La Vey. Mysfarbror.

Andra riktningar

Church of Satan är givetvis inte den enda satanistiska organisationen. Precis som i 1700-talets Frankrike finns det en uppsjö av mindre grupper över hela jorden (av förståeliga skäl framförallt i länder där kristendomen dominerar), vilka konkurrerar om anhängarna. Dessa grupper kan ta sig mycket olika uttryck, allt från ytterst filosofiska, i det närmaste pacifistiska rörelser med påtagliga inslag av New Age, till grupper som drar tydliga paralleller mellan satanism och fascism vilka hyllar våld och övergrepp, något som Church of Satan alltid tagit starkt avstånd från, om än med vissa förbehåll.

Under det sena 80-talet och tidiga 90-talet började grupper av självutnämnda satanister begå brott i Skandinavien, framförallt i Norge. Kyrkobränder, misshandel och mord resulterade att myndigheterna ingrep, med det närmast obligatoriska medieuppbådet i tät följd. Frågan är om de grupper och individer vilka begick dessa brott verkligen kan kallas satanister, eller om de snarare agerade efter andra, synnerligen förvirrade läror.

Denna klipp-och-klistra-bilaga spreds först i Norge, men vann snabbt popularitet även i andra länder. Främst för satanisten som vill men inte riktigt vågar…

Djävulen i konsten

Trots, eller kanske på grund av, att Satan och hans anhang generellt ansetts vara otäcka rackare har de varit tacksamma objekt för olika konstnärliga yttringar, och då inte enbart kyrkliga sådana. Även lekmän har ansträngt sig sedan tidig medeltid att beskriva helvetets hemskheter och framförallt Djävulen som all ondskas ursprung. Kyrkoväggar och senare även böcker pryddes gärna med illustrationer föreställande de senaste infernaliska tortyrmetoderna, mycket för att hålla folk i schack genom att underblåsa deras skräck. Satan och kompani framställdes alltid som ond, grotesk och avskyvärd.

Djävulen softar på en grill uppvärmd av brinnande själar. Ur en bönbok från år 1416.

Detta kom att ändras när människan i högre och högre grad vågade utmana kyrkans auktoritet. Redan år 1667 publicerades Miltons diktsamling ”Paradise Lost”, där Satan har fått en annorlunda presentation. Här framstår han mer som den evige rebellen, och dessutom inte som fullt så otäck, utan till och med försedd med sympatiska drag. Milton var först i en lång rad författare som uttryckte en annan bild av primärt Lucifer än den kyrkan förmedlade. Denna tendens ökade kraftigt under romantiken, och i dagsläget är Lucifer en tämligen väl använd karaktär inom fiktionen.

Inom den visuella konsten har djävulen som ovan nämnts varit ett populärt, och tacksamt, motiv, främst i avskräckande syfte (Inte alltid dock! Ibland är han omåttligt cool.). När filmen uppfanns år 1895 (Eller var det 1896? Mitt minne från dessa år är lite luddigt, jag konsumerade en del absinth på den tiden.) introducerades djävulen snabbt bland de stående opponenterna. Under 60- och 70-talen växte intresset för metafysiska och esoteriska experiment, och detta märktes inte minst på vita duken. Flera filmer där ondskan spelar en huvudroll släpptes, av skiftande kvalitet (för den som vill fördjupa sig i djävulskap på film kan uppsatsen ”Djävulsbilden i Västerländsk skräckfilm” kanske vara av intresse. Den finns i Filmhusets arkiv skulle jag tro, och skrevs typ ’96 eller ’97).

Även musik har länge haft koppling till ondskan. I folklig legend framträder Djävulen ofta som musiker, och många mänskliga musikanter skall enligt myterna ha skrivit kontrakt med Fan för att nå musikaliska och därmed även personliga framgångar. Den italienske violonisten Paganini (1782-1840) anklagades för att ha gjort en sådan deal, då han spelade fiol snabbare och bättre än någon annan. Att han dessutom utstrålade enorm maskulinitet och lät sitt hår växa minskade inte ryktena. Flera bluesmusiker under det tidiga 1900-talet ansågs också stå i förbund med Djävulen, en åsikt som dessutom underblåste den rasism som var dessa musikers vardag. Bluesen utvecklades till rock, och hela denna musikform ådrog sig den konservativa kristendomens ilska och oro. Musikens tydliga sexuella anspelningar ansågs vara framjagade genom demonisk kraft, och rocken ansågs mycket olämplig, främst naturligtvis i USA men även här i Sverige.

Precis som många regissörer blev flera musiker under 60- och 70-talen intresserade av det ockulta, något som tog sig tydliga uttryck i deras musik. Band som Black Sabbath flirtade öppet och medvetet med djävulsdyrkan, som för många värdekonservativa grupper blev synonymt med populärmusik i allmänhet, och heavy metal i synnerhet. Detta nådde sin kulmen då Hem och Skola ville förbjuda metal under 80-talet. De misslyckades, men även sedan dess har olika uttryck av framförallt ungdoms- och subkultur gång på gång attackerats, ofta under förevändning att dessa kan locka till djävulsdyrkan eller att de redan är resultatet av detta.

Black Sabbath. Ozzy var sötare förr…

Avslutning

Varför denna fascination av något som majoriteten anser ondskefullt och destruktivt? Det finns flera försök till svar, samtidigt som vi nog nödgas konstatera att det finns lika många svar som det finns individer. Religionshistoriker och religionspsykologer har dock lyckats skönja några huvudspår, och kanske kan dessa täcka in en del av de vi kallar djävulsdyrkare, diabolister eller satanister.

Många menar att det ligger en lockelse i avståndstagandet, att markera sin avskildhet från den stora mängden. Genom historien har detta avståndstagande oftast varit mest konkret genom ett förnekande av den gudomliga överhögheten, och i stället liera sig med motståndaren. I nutidens samhälle förekommer detta också, men då toleransen ökat faller denna revolt mot konformiteten ofta i skugga, eller kräver extrema uttryck.

Många har känt en skräck och hopplöshet inför mörkrets makter, varvid ett slags ”If you cant´t beat them, join them!”-mentalitet infunnit sig. Denna form av dyrkan har framförallt uppstått i desperata situationer, då ingen annan hjälp funnits. En sista utväg, typ.

Är det I själva verket vårt undermedvetande som spökar, något som antyds av både Freud och Jung. Kanske är Satan en del av vårt psyke, en del som ständigt hålls i schack av överjaget, med medföljande frustration och psykisk stress som resultat. Detta förhållningssätt har anammats mer och mer under de senaste kanske 50 åren, och innebär i princip att vi alla bär med oss djävulen i oss, att denne är en del av oss själva, på samma sätt som vi alla bär på en gudomlighet.

Kanske går det inte att avgöra. Fan vet…

Vänta nu…