Motståndarsidan

Vad är ondska? Ytterst svårt att definiera ur ett generellt perspektiv, betydligt enklare ur ett individualistiskt sådant.

Religioner diskuterar rätt och fel handlande och tänkande, och använder sig då gärna av begreppet gott och ont. Dock, de polyteistiska religionerna har ofta en vagare, mer obestämd idé kring det ondas princip, i relation till de monoteistiska, där ondskan oftast är tydligt definierad och fullt igenkännbar. Dock alltid med sekteristiska förbehåll.

Ondskans princip

Ondskan som idé bygger på dualism. Detta säger sig självt, utan en tydlig konflikt mellan makter i kosmos kan det inte finnas extremer. Om allt vore i jämvikt, i fullkomlig harmoni, (kosmos, ordning) skulle varken ondska eller godhet existera som tankar eller begrepp. Så fort disharmoni (kaos, oordning) uppstår, har vi motsatser och det är under dessa premisser ondskan föds.

Hur ondskan, disharmonin, tar sig uttryck är olika beroende på vilken religion eller tradition man studerar. Antingen är det en anonym kraft (mer sällan) eller så tar sig ondskan form av en eller flera övernaturliga aktörer, oftast, men inte alltid, i opposition mot representanter för ordningen. Dessa tillskrivs ofta olika för människan förståeliga karaktärsdrag, inte alltid fullt osympatiska, men generellt inte speciellt trevliga. Nedan följer en kort presentation av de kanske mest kända av dessa gudomliga antagonister, tillför gärna fler om ni känner till några!

Representanter för oordning, kort presentation

De gamla skandinaverna hade en tydlig uppdelning mellan ordning och oordning, men såg inte några större problem med att representanter från dessa metafysiska principer umgicks med varandra. Loke var vad man i religionskretsar brukar kalla en trickster. Han var inte direkt ondskefull, men gjorde en hel del elaka saker. Loke var inte en av gudarna, han var en jätte, en representant för kaosmakterna, men hade svurit blodbrödraskap med Oden, och hade sitt residens i Valhall. På många vis var han en tacksam karaktär att inkorporera i de nordiska myterna, då hans tricksterfunktion ofta var en katalysator, han fick saker att hända. Han var dock huvudansvarig för Balders död, och skulle vid Ragnarök vara en av de som kämpar mot Gudarna och ordningens makter, anförare av en enorm armé av tjuvar och mördare som skulle strömma från Hel.

Loke försöker lura/förföra Idun. Vilken stygging han är!

Den grekiska gudavärlden var oerhört rik, med flera gudar och gudinnor. Dessa var ofta framställda som generellt gynnsamma, men de flesta var en smula ambivalenta, och kunde uppvisa tämligen otrevliga drag. Den oftast välvillige Apollon var ibland anklagad för att vara herre över alla sjukdomar, Ares stod för rå slakt och krigets brutalitet, dödsguden Hades var inte speciellt vänligt inställd mot människorna (inte speciellt fientlig heller i och för sig, mer neutral, inför döden är vi alla lik), Pan och Hecate lockade till sig synnerligen otäcka sekter och framställdes ibland som fullkomligt demoniska.

Egypterna hade en tydlig gudomlig antagonist i Set, enligt många forskare den direkta förebilden till den hamit-semitiske Satan. Set var mörkrets gud, han hade dräpt sin broder Osiris och kopplades till alla former av olyckor, sjukdomar samt pedofili. Riktigt otrevlig med andra ord.

Set (till höger) smyger upp bakom Osiris och Isis. Inte bra.

Sumererna hade en enorm gudavärld, med högre och lägre väsen vilka ofta interagerade i människornas värld. Sumererna lät det destruktiva symboliseras av ananuaki (kan också kallas annuaki), en samling illvilliga andar, fullt jämförbara med senare tiders definition av demoner. Intressant i detta är dock att alla ananuaki föddes av gudar, och hade alltså ett ”gott” ursprung. Kanske ville de bara revoltera mot sina föräldrar.

Fågelhövdad ananuaki med en tjusig handväska (?)

Även nutida polyteism innehåller kaotiska karaktärer, inte minst inom hinduismen. Här kan man dock se en tydlig tendens till harmonisk dualism, guden Shiva är den som förstör universum, men också skapar han detta genom sin dans, Kali är en bloddrickande gudinna som samtidigt vakar över kvinnor som skall föda barn, och så vidare, de hinduiska exemplen kan radas upp i närmast oändlighet.

Kali. Scary.

Även buddhismen, som ju faktiskt är en ateistisk religion (paradoxalt, jag vet). Hade tämligen personliga representanter för oordning. Främst av dessa är Mara, vilken stod för frestelsen, och förföljde Sidharta Gautama under sju år, och försökte med olika medel förhindra hans upplysning. Mara framställs ofta synnerligen helvetiskt, och detta troligen inte endast av estetiska skäl. Buddhismen har under årens lopp färgats en hel del av andra asiatiska religioner, inte minst den kinesiska taoismen. Taoismen har en mycket rik gudavärld, och de olika himmelska och helvetiska miljöerna samt deras innevånare beskrivs mycket detaljerat och ingående i flera taoistiska texter. Utan tvekan har dessa tankegångar kommit att påverka eller i vissa fall till och med inkorporerats i den buddhistiska läran, om än kanske framförallt som filosofiska ställningstaganden snarare än faktiska övernaturliga entiteter.

Mara kunde vara en riktig retsticka...

Som sagt, nästan alla religioner har någon form av antagonist, en fridstörare, den som går mot gudens eller gudarnas bestämmelser, och därmed hotar hela skapelsens existens. Fortsätt gärna att studera olika religioners specifika aktörer. I detta sammanhang tänker jag dock begränsa det hela en smula, och inrikta fokus på den religion vilken varit mest dominant i vår egen, europeiska, kultur: Kristendomen.

Ondskan inom kristendomen

Kristendomen har som bekant sitt ursprung i judendom. Judendomen, dock, är tämligen ointresserad av eventuell ondska, det finns inte mycket diskussion kring oordning inom den judiska teologin (”djävulen” är tämligen ambivalent i GT, mer om detta senare), det är något som vuxit fram ur kristendomen. Här kan man tydligt se påverkan från en annan religion från samma geografiska område, den iranska zoroastrismen. Zoroastrismen (döpt efter religionens grundare, Zoroaster eller Zarathustra) är utpräglat dualistisk, och en ständig kamp pågår mellan Ahura Mazda, det godas, ordningens högste gud och Ahriman, representant för kaos och ondska. Denna religion var under de första århundradena av vår tideräkning stor och inflytelserik, för att sedan, då islam introducerades, minska i anhängarantal drastiskt. Dock, som sagt, de zoroastriska tankarna om en tydlig ond motståndare mot gud hade fått fäste i kristendomen där dessa utvecklades i rasande fart.

Diaboli och demonologi

Inom kristendomen talas det inte om ordning och oordning, harmoni och disharmoni, de metafysiska ställningstaganden som introduceras i och med denna religions framväxt och utveckling benämns gott och ont, gud och djävulen, de två aktörerna. Ett påtagligt ställningstagande inom kristendomen är att gud är en, och även om gud är abstrakt är han (omnämns som han i Bibeln, skyll inte på mig), tydlig i denna singularitet. Djävulen är mer diffus, är det en entitet eller kan man faktiskt inom kristendomen tala om flera, åtskilda karaktärer som representerar ondskan?

Denna fråga har sysselsatt kyrkans män från tidig medeltid och framåt. Periodvis har kartläggandet av ondskans makter varit minst lika viktigt som att främja guds vilja, och tämligen tidigt i den kristna religionshistorien börjar man tala om diaboli, läran om djävulen, mer eller mindre en systervetenskap till teologi, läran om gud.

Här behövs vishet (!). Ofta förekommer ondskans representant i vardagligt språkbruk endast som ”Djävulen” eller ”Satan”, men, vilket påpekats tidigare, det kan röra sig om flera separerade entiteter, varför en utredning kring dessa kan vara på sin plats.

Först och främst, ordet djävul kommer av grekiskans diabolos, och är inte ett personnamn, utan snarare en ”artbeteckning”. Det finns i den kristna diabolin följaktligen ett flertal djävlar, även om den bestämda beteckningen ”Djävulen” betecknar den främste, ondskans huvudrepresentant, guds fiende nummer ett.

Genom att läsa olika texter, framförallt Bibeln men även andra, kan vi dock ana vissa skillnader. De olika namnen appliceras på karaktärer vilka ges olika bakgrund och personlighet, och ofta har olika uppgifter eller funktioner. Nedan följer ett försök att kort presentera dessa olika aspekter, de troligen individuella entiteter, vilka hemsökt kristenheten sedan religionens begynnelse.

Ormen, Draken:

Redan i första mosebok nämns Ormen (1Mos 3:1), djuret som lurar Eva och Adam att äta den förbjudna frukten och därmed orsaka syndafallet. Vem Ormen i själva verket är avslöjas först i Bibelns sista del, Uppenbarelseboken. Där avslöjas han som Draken, och benämns Djävul och Satan. Följaktligen kan vi ana att Satan, förklädd till reptil, orsakade människans olycka. Samtidigt föder detta antagande fler frågor, då begreppet satan används på olika sätt i olika skrifter. Mer om detta nedan. Även begreppet draken kan väcka följdfrågor, då Draken kan sammankopplas med Leviathan (nedan), eller vara en symbol för olika hedniska religioner, där just draken som övernaturligt vidunder ofta spelat en stor och viktig roll (inte minst bland nord- och västeuropeiska hedningar).

Åklagaren, Anklagaren:

I det Gamla Testamentet förekommer en av Guds främsta änglar, och, beroende på vilken bibelöversättning man konsulterar, ibland kallas han kort och gott Åklagaren eller Anklagaren. Denne ängel anses ofta vara densamme som Lucifer, men även här finns det motstridiga argument. Åklagarens uppgift var att på Guds order söka upp och bestraffa individer eller företeelser vilka bröt mot Guds lag. I vissa texter framställs denne ärkeängel som cynisk och kall gentemot människan, varför han alltså av inte helt osannolika skäl kopplas samman med Lucifer.

Lucifer, Morgonstjärnan:

I de flesta kulturer var morgonstjärnan, alltså planeten Venus, en lyckobringande himlakropp, en budbärare om det kommande solljuset, gryningens första ljus och så vidare. Av någon anledning var detta inte fallet i den traditionella judiska synen på planeten. Inom Judendomen såg man morgonstjärnan som olycksbådande och farlig, och då kristendomen utkristalliserades ur judendomen, följde denna uppfattning med. Morgonstjärnan personifierades dessutom, detta skedde redan i GT, där morgonstjärnan sägs vara identisk med en av Guds ärkeänglar. Ängeln kallas antingen kort och gott Morgonstjärnan, eller, vilket är vanligare, det latinska Lucifer, vilket ordagrant betyder ”Ljusbringaren”. Lucifers nedstörtande är ett fall för mycket tolkning och textforskning, men många anser att det beskrivs i Jesaja (Jes. 14:12 samt Jes. 14:15): ”Ack, fallit har du från himlen, lysande stjärna, gryningens son, du har krossats mot jorden, du som betvingade folken.” och ”Men ner till dödsriket störtas du, längst ner i avgrundens djup.” (översättningen från Bibel 2000). I detta är det alltså tydligt att Lucifer förflyttas från ett tillstånd till ett annat, han faller från det himmelska planet till dödsriket (i grekiska bibelöversättningar ofta refererat till som Tartarus, ett betydligt otrevligare ställe än Hades). I och med detta, Lucifers uppror mot Gud, skiftar hans roll. Från att ha varit den lysande ärkeängeln, ofta framställd som den mest älskade av änglar, sittande på Guds vänstra sida (den högra var reserverad för Jesus), blir han Guds huvudfiende.

Lucifer, ur Miltons ”Paradise Lost”. Helt OK, i jämförelse...

Satan, Motståndaren

Viss ovisshet rör Satan. Vissa hävdar att han är en egen entitet, en ärkeängel som satte sig upp mot Guds makt men som inte är Lucifer. Andra hävdar att Satan i själva verket ÄR Lucifer, men att han fick namnet Satan i och med sitt fall. Ordet satan stammar från det fornsemitiska shaitan, och betyder motståndare. Att Lucifer skulle få denna beteckning i och med sitt uppror verkar alltså inte speciellt långsökt. Samtidigt förekommer på flera ställen i Bibeln beteckningen satan och då framförallt åsyftande israeliternas politiska motståndare, alltså andra religiösa eller etniska grupper vilka på ett eller annat vis utgör opponenter mot Guds utvalda. Detta faktum gör att begreppet satan kan vara missvisande, och då det görs till ett egennamn kan innefatta en stor mängd entiteter. Kanske, vilket vissa påpekat med viss sannolikhet i sitt påstående, bör namnet Satan snarare ses som en titel, inte ett namn. En titel som tillföll Lucifer i dennes uppror mot ordningen.

Belzebub

En vanlig beteckning, som ibland till och med får fungera som regelrätt översättning, för djävulen är Belzebub. Denna entitet har inte sitt ursprung i den judiska diabologin, utan är den babyloniska flugguden som införlivades av judarna i sin egen religion under den babyloniska fångenskapen mellan år 587-538 f.v.t. Intressant i detta är hur en tämligen obetydlig gudom (inte alls i samma nivå som Marduk eller Dagon till exempel) ur en religion tas upp och får en annan roll i en annan religion. Belzebubs funktioner och status ökade avsevärt i och med kristendomens födelse, och kom att spela en allt större roll i medeltidens och även senare tiders diabologi. Mer om detta senare.

Azazel, Beliar, Leviathan och Mestema

Kärt barn har många namn, och detta gäller även i detta fall. Huruvida Azazel, Beliar, Leviathan och Mestema är självständiga entiteter eller andra aspekter av en gemensam djävulskaraktär är en omtvistad fråga. Leviathan kopplas , som nämnt ovan, oftast samman med Draken, och får oftast symboliseras av ett ofantligt havsodjur (Kanske finns även en koppling till Tiamat, eller varför inte Jormungandir? Mina egna spekulationer dock…). Övriga namn nämns mer sällan, utom i olika former av ceremoniell magi (och naturligtvis olika populärkulturella sammanhang för vilka en kort redogörelse lämnas nedan) , där de agerar som kraftord eller motsvarande.

Förutom dessa huvudkaraktärer förekommer ett stort antal demoner och mindre makter inom den helvetiska sfären. Skillnaden mellan demoner och djävlar har nötts och blötts, och den generella, ur kristet perspektiv, uppfattningen är att ingen större skillnad föreligger. Diabolister och demonologer, vilka ofta hävdar högre kunskaper i ämnet, antyder dock ofta att skillnaden framförallt kan tydas i demonernas respektive djävlarnas ursprung:

Djävlar är änglar vilka valde Lucifers sida, och följaktligen störtades tillsammans med denne. Här kan exempelvis nämnas de tolvtusen änglarna ur den himmelska väktarorden ”guds barn”(strövade gärna på jorden för att förlusta sig med människokvinnor, de lärde människan saker som matematik, astrologi och krig), vilka följde sin ledares dåliga exempel och efter fallet för en tillvaro i helvetet.

Demoner, däremot, har sällan ett himmelskt ursprung, utan är i betydligt högre grad oberoende av högre makter, inkluderande både Gud respektive dennes motpart. Demoner kan därmed agera mer självständigt, vilket lett till att kontakter med denna typ av entitet har lockat modiga/dumdristiga människor genom tiderna (Faust, inte minst…). Samtidigt representerar demoner, utifrån ett västerländskt perspektiv, alltid destruktivitet, oordning och därmed ondska. I orienten, med sin inte fullt lika rigida dualism, är denna kategorisering inte självklar, och där förekommer också entiteter av demontyp vilka visat sig välvilliga och hjälpsamma, under rätt förutsättningar.

Observera i detta att i framförallt de gammaltestamentliga och judiska skrifterna poängteras Lucifers beroende av och underkastelse inför Gud. Han, i roll som ärkeängel, kosmisk åklagare eller vad det nu må vara är tydligt underställd Gud, och följer dennes, om än motvilligt, lag. Samme entitet har dock förändrats i och med det nya testamentet, alltså i och med kristendomens födelse, till att bli enbart en opponent, Guds raka motsats och fiende till all kosmisk ordning instiftad av Gud.

Ondskan som religion

Religionshistoriker har länge diskuterat när och var satanism och djävulsdyrkan har sitt ursprung. I denna forskning är det viktigt att komma ihåg att de flesta texter är kristna, alltså grovt tendensiösa. Eventuella djävulsdyrkare har oftast gjort klokt i att inte dokumentera sina läror, då dylika dokument skulle fungera som ödesdigra bevis om de skulle bli påkomna. I och med detta är stor del av forskningen kring äldre tiders dyrkan eller nyttjande av diaboliska krafter mycket svår att belägga, och dessutom, som resultat av ämnets karaktär, alltid utsatt för överdrifter och vilja att förvanska.

Medeltiden

Redan tidigt i kristendomens historia kopplades de hedniska religionerna, det vill säga alla religioner utom kristendomen, direkt till Djävulen. Gamla gudar sades vara demoner eller djävlar, huvudguden eller -gudinnan ansågs ofta vara Satan själv. Även avvikande kristna riktningar anklagades ofta för att vara inspirerade av Djävulen snarare än Gud, en åsikt som tog sig dramatiska uttryck under medeltidens kättarjakter och 1600-talets häxprocesser (mer om de senare finns att tillgå på annat håll). Att hedningar inte dyrkar den kristne guden är inte så konstigt, men de ägnade sig knappast åt djävulsdyrkan, så ej heller de för heresi anklagade kristna varianter vilka utsattes för kyrkans vrede, exempelvis katarer eller olika gnostiska riktningar.

Trots kyrkans och självutnämnda häxjägares livfulla beskrivningar av djävulens dåliga inflytande på folk, finns det ytterst få belagda fall av djävulsdyrkan under medeltiden och de följande drygt hundra åren. Under tolvhundratalet figurerade i det Heliga Romerska Riket av Tysk Härkomst en grupp som kallade sig luciferianer, och dyrkade Lucifer i sin roll som härskare över den materiella, fysiska världen, vilket tydligt antyder gnostiska tendenser mycket lika de uppfattningar som de sydfranska katarerna hade. Med andra ord knappast någon egentlig djävulsdyrkan, utan bara en avart av traditionell katolicism.

Fransk diabolism

Det är först under det sena 1600-talet och framförallt under 1700-talet uttalad dyrkan av olika helvetiska existenser tar fart. Märk väl att dessa religiösa rörelser uppstod samtidigt som den våg av moderniserat förnuft som brukar kallas Upplysningen sköljde över framförallt Västeuropa och dess kolonier i Nordamerika. Tillfällighet? Troligen inte.

Centrum för de djävulssekter som uppstod låg i Frankrike. Även England utmärkte sig med sina ”Hellfire clubs”, även om man kan diskutera dessa sammanslutningars religiösa seriositet. Dock, i Frankrike var orättvisan i samhället påtaglig. Den lilla klicken adel (ungefär en procent av befolkningen) hade i princip obegränsad makt och mycket gynnsamma privilegier. De fungerade som ett effektivt hinder för de ambitiösa och oftast välutbildade ur borgarklassen vilka villa avancera på samhällsskalan. Det var i dessa miljöer, samhällets toppskikt, som två tydliga riktningar av diabolism utkristalliserade sig: Belsebubianism och Satanism.

Belsebubianismen var den mindre av de två, och attraherade framförallt anhängare ur den absolut högsta adeln. Dessa människor hade redan allt som fanns att önska sig, och deras jakt på nya kickar hade redan lett dem till excesser i fråga om droger och sexuella utsvävningar. För några räckte inte detta, utan de ville gå längre. Den absolut yttersta gränsen i dåtidens Frankrike, som var strikt katolskt, låg i att dyrka ondskan, att vända sig bort från Gud. Att dessa individer valde Belsebub kan ha varit en tillfällighet, eller så berodde det på att man tillbad Belsebub i dennes aspekt av gränslöshetens härskare. Följaktligen tog sig belsebubianernas ceremonier ofta rent groteska former med stående centrala inslag av pedofili, sadism och även med största sannolikhet mord. Samtidigt var belsebubianerna knappast en makt att räkna med på ett religiöst plan, trots påstått inflytande ända in i kungafamiljen. Anhängarnas makt var redan total, de gjorde redan vad de ville, deras diabolism kan troligen snarare ses som bara en krydda på ett redan perverterat liv.

Betydligt mer intressant är satanismen, som växte sig betydligt starkare under samma period. De franska satanisterna vände sig också bort från kristendomen och dess regler, men de valde att göra detta genom att dyrka Satan som motståndaren, rebellen, den som vänder sig mot förlegade maktförhållanden. Satanisterna kom i regel från den övre borgarklassen eller lågadeln, och menade att genom att alliera sig med Satan skulle de få makten att omkullstörta den sittande regimen och gripa makten själva. Man behöver inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att se satanistiska aktörer i den senare revolutionen, samtidigt som även illuminati, frimurare och andra har nämnts som kandidater i orkestrerandet av denna samhällsomvälvning. De satanistiska grupperna ägnade sig givetvis också åt ceremoniell magi, och även här kan en del mord ha förekommit, men då troligen primärt inom den egna gruppen. Satanister hatar visserligen de kristna, men de som de hatar mest är oftast andra satanister. Sekterna var som resultat av dessa ganska många, men små och oenade.

Under 1800-talet hade satanisterna mer eller mindre konkurrerat ut belsebubianerna, men förde själva en tynande tillvaro. Inte förrän i slutet av 1800-talet och under 1900-talets början började diabolism, då framförallt satanism, väcka ett större intresse, då en generell ökning av esoteriska grupper inföll under denna period. En tydlig ledstjärna i denna nytändning var Aleister Crowley, en britt med vitt skilda intressen. Crowleys idéer nedtecknades i ett antal böcker, och de kom att i hög grad färga det senare 1900-talets satanism och magiska praktik.

Aleister Crowley. Respekt.

Kyrkan

Under Valborgsmässoafton 1966 bildades The Church of Satan. Dess grundare, Anton La Vey, hade ett brokigt förflutet, bildade rörelsen som en i princip ateistisk, extremt individualistisk grupp i syfte att utmana de traditionella (läs kristna) moral-etiska värderingarna i det västerländska samhället. Church of Satans ståndpunkter kan sammanfattas mycket kort enligt följande:

Anhängarna dyrkar ingen gud, djävul eller annan övernaturlig entitet. De ser Satan som en symbol för människans kraft och individens rätt att styra över sig själv.

Den sanne satanisten underkastar sig ingen, om detta inte gynnar honom eller henne. Han eller hon sätter alltid sina egna behov högst.

Dessa och ett ytterligare antal regler och förhållningssätt redovisas i La veys ”The Satanic Bible” (finns översatt till svenska), en bok som förutom satanistisk filosofi även ägnas till stor del av satanistiska ritualer och ceremonier.

Church of satan växte och blev tämligen populär bland unga intellektuella samt en del artister. La Vey var en skicklig mediamanipulatör, och ofta framhölls kyrkan som större och mer inflytelserik än vad den faktiskt var. År 1997 avled La Vey, och en maktkamp som pågått ett tag inom kyrkan fick nytt bränsle. Organisationen splittrades, och försvagades ekonomiskt. Under de senare åren har dock Church of Satan under ny ledning stabiliserats, och har börjat växa igen. Detta märks inte minst då inriktningen nu accepteras som fullvärdig religion av den amerikanska krigsmakten…

La Vey. Mysfarbror.

Andra riktningar

Church of Satan är givetvis inte den enda satanistiska organisationen. Precis som i 1700-talets Frankrike finns det en uppsjö av mindre grupper över hela jorden (av förståeliga skäl framförallt i länder där kristendomen dominerar), vilka konkurrerar om anhängarna. Dessa grupper kan ta sig mycket olika uttryck, allt från ytterst filosofiska, i det närmaste pacifistiska rörelser med påtagliga inslag av New Age, till grupper som drar tydliga paralleller mellan satanism och fascism vilka hyllar våld och övergrepp, något som Church of Satan alltid tagit starkt avstånd från, om än med vissa förbehåll.

Under det sena 80-talet och tidiga 90-talet började grupper av självutnämnda satanister begå brott i Skandinavien, framförallt i Norge. Kyrkobränder, misshandel och mord resulterade att myndigheterna ingrep, med det närmast obligatoriska medieuppbådet i tät följd. Frågan är om de grupper och individer vilka begick dessa brott verkligen kan kallas satanister, eller om de snarare agerade efter andra, synnerligen förvirrade läror.

Denna klipp-och-klistra-bilaga spreds först i Norge, men vann snabbt popularitet även i andra länder. Främst för satanisten som vill men inte riktigt vågar…

Djävulen i konsten

Trots, eller kanske på grund av, att Satan och hans anhang generellt ansetts vara otäcka rackare har de varit tacksamma objekt för olika konstnärliga yttringar, och då inte enbart kyrkliga sådana. Även lekmän har ansträngt sig sedan tidig medeltid att beskriva helvetets hemskheter och framförallt Djävulen som all ondskas ursprung. Kyrkoväggar och senare även böcker pryddes gärna med illustrationer föreställande de senaste infernaliska tortyrmetoderna, mycket för att hålla folk i schack genom att underblåsa deras skräck. Satan och kompani framställdes alltid som ond, grotesk och avskyvärd.

Djävulen softar på en grill uppvärmd av brinnande själar. Ur en bönbok från år 1416.

Detta kom att ändras när människan i högre och högre grad vågade utmana kyrkans auktoritet. Redan år 1667 publicerades Miltons diktsamling ”Paradise Lost”, där Satan har fått en annorlunda presentation. Här framstår han mer som den evige rebellen, och dessutom inte som fullt så otäck, utan till och med försedd med sympatiska drag. Milton var först i en lång rad författare som uttryckte en annan bild av primärt Lucifer än den kyrkan förmedlade. Denna tendens ökade kraftigt under romantiken, och i dagsläget är Lucifer en tämligen väl använd karaktär inom fiktionen.

Inom den visuella konsten har djävulen som ovan nämnts varit ett populärt, och tacksamt, motiv, främst i avskräckande syfte (Inte alltid dock! Ibland är han omåttligt cool.). När filmen uppfanns år 1895 (Eller var det 1896? Mitt minne från dessa år är lite luddigt, jag konsumerade en del absinth på den tiden.) introducerades djävulen snabbt bland de stående opponenterna. Under 60- och 70-talen växte intresset för metafysiska och esoteriska experiment, och detta märktes inte minst på vita duken. Flera filmer där ondskan spelar en huvudroll släpptes, av skiftande kvalitet (för den som vill fördjupa sig i djävulskap på film kan uppsatsen ”Djävulsbilden i Västerländsk skräckfilm” kanske vara av intresse. Den finns i Filmhusets arkiv skulle jag tro, och skrevs typ ’96 eller ’97).

Även musik har länge haft koppling till ondskan. I folklig legend framträder Djävulen ofta som musiker, och många mänskliga musikanter skall enligt myterna ha skrivit kontrakt med Fan för att nå musikaliska och därmed även personliga framgångar. Den italienske violonisten Paganini (1782-1840) anklagades för att ha gjort en sådan deal, då han spelade fiol snabbare och bättre än någon annan. Att han dessutom utstrålade enorm maskulinitet och lät sitt hår växa minskade inte ryktena. Flera bluesmusiker under det tidiga 1900-talet ansågs också stå i förbund med Djävulen, en åsikt som dessutom underblåste den rasism som var dessa musikers vardag. Bluesen utvecklades till rock, och hela denna musikform ådrog sig den konservativa kristendomens ilska och oro. Musikens tydliga sexuella anspelningar ansågs vara framjagade genom demonisk kraft, och rocken ansågs mycket olämplig, främst naturligtvis i USA men även här i Sverige.

Precis som många regissörer blev flera musiker under 60- och 70-talen intresserade av det ockulta, något som tog sig tydliga uttryck i deras musik. Band som Black Sabbath flirtade öppet och medvetet med djävulsdyrkan, som för många värdekonservativa grupper blev synonymt med populärmusik i allmänhet, och heavy metal i synnerhet. Detta nådde sin kulmen då Hem och Skola ville förbjuda metal under 80-talet. De misslyckades, men även sedan dess har olika uttryck av framförallt ungdoms- och subkultur gång på gång attackerats, ofta under förevändning att dessa kan locka till djävulsdyrkan eller att de redan är resultatet av detta.

Black Sabbath. Ozzy var sötare förr…

Avslutning

Varför denna fascination av något som majoriteten anser ondskefullt och destruktivt? Det finns flera försök till svar, samtidigt som vi nog nödgas konstatera att det finns lika många svar som det finns individer. Religionshistoriker och religionspsykologer har dock lyckats skönja några huvudspår, och kanske kan dessa täcka in en del av de vi kallar djävulsdyrkare, diabolister eller satanister.

Många menar att det ligger en lockelse i avståndstagandet, att markera sin avskildhet från den stora mängden. Genom historien har detta avståndstagande oftast varit mest konkret genom ett förnekande av den gudomliga överhögheten, och i stället liera sig med motståndaren. I nutidens samhälle förekommer detta också, men då toleransen ökat faller denna revolt mot konformiteten ofta i skugga, eller kräver extrema uttryck.

Många har känt en skräck och hopplöshet inför mörkrets makter, varvid ett slags ”If you cant´t beat them, join them!”-mentalitet infunnit sig. Denna form av dyrkan har framförallt uppstått i desperata situationer, då ingen annan hjälp funnits. En sista utväg, typ.

Är det I själva verket vårt undermedvetande som spökar, något som antyds av både Freud och Jung. Kanske är Satan en del av vårt psyke, en del som ständigt hålls i schack av överjaget, med medföljande frustration och psykisk stress som resultat. Detta förhållningssätt har anammats mer och mer under de senaste kanske 50 åren, och innebär i princip att vi alla bär med oss djävulen i oss, att denne är en del av oss själva, på samma sätt som vi alla bär på en gudomlighet.

Kanske går det inte att avgöra. Fan vet…

Vänta nu…