Motståndarsidan

Vad är ondska? Ytterst svårt att definiera ur ett generellt perspektiv, betydligt enklare ur ett individualistiskt sådant.

Religioner diskuterar rätt och fel handlande och tänkande, och använder sig då gärna av begreppet gott och ont. Dock, de polyteistiska religionerna har ofta en vagare, mer obestämd idé kring det ondas princip, i relation till de monoteistiska, där ondskan oftast är tydligt definierad och fullt igenkännbar. Dock alltid med sekteristiska förbehåll.

Ondskans princip

Ondskan som idé bygger på dualism. Detta säger sig självt, utan en tydlig konflikt mellan makter i kosmos kan det inte finnas extremer. Om allt vore i jämvikt, i fullkomlig harmoni, (kosmos, ordning) skulle varken ondska eller godhet existera som tankar eller begrepp. Så fort disharmoni (kaos, oordning) uppstår, har vi motsatser och det är under dessa premisser ondskan föds.

Hur ondskan, disharmonin, tar sig uttryck är olika beroende på vilken religion eller tradition man studerar. Antingen är det en anonym kraft (mer sällan) eller så tar sig ondskan form av en eller flera övernaturliga aktörer, oftast, men inte alltid, i opposition mot representanter för ordningen. Dessa tillskrivs ofta olika för människan förståeliga karaktärsdrag, inte alltid fullt osympatiska, men generellt inte speciellt trevliga. Nedan följer en kort presentation av de kanske mest kända av dessa gudomliga antagonister, tillför gärna fler om ni känner till några!

Representanter för oordning, kort presentation

De gamla skandinaverna hade en tydlig uppdelning mellan ordning och oordning, men såg inte några större problem med att representanter från dessa metafysiska principer umgicks med varandra. Loke var vad man i religionskretsar brukar kalla en trickster. Han var inte direkt ondskefull, men gjorde en hel del elaka saker. Loke var inte en av gudarna, han var en jätte, en representant för kaosmakterna, men hade svurit blodbrödraskap med Oden, och hade sitt residens i Valhall. På många vis var han en tacksam karaktär att inkorporera i de nordiska myterna, då hans tricksterfunktion ofta var en katalysator, han fick saker att hända. Han var dock huvudansvarig för Balders död, och skulle vid Ragnarök vara en av de som kämpar mot Gudarna och ordningens makter, anförare av en enorm armé av tjuvar och mördare som skulle strömma från Hel.

Loke försöker lura/förföra Idun. Vilken stygging han är!

Den grekiska gudavärlden var oerhört rik, med flera gudar och gudinnor. Dessa var ofta framställda som generellt gynnsamma, men de flesta var en smula ambivalenta, och kunde uppvisa tämligen otrevliga drag. Den oftast välvillige Apollon var ibland anklagad för att vara herre över alla sjukdomar, Ares stod för rå slakt och krigets brutalitet, dödsguden Hades var inte speciellt vänligt inställd mot människorna (inte speciellt fientlig heller i och för sig, mer neutral, inför döden är vi alla lik), Pan och Hecate lockade till sig synnerligen otäcka sekter och framställdes ibland som fullkomligt demoniska.

Egypterna hade en tydlig gudomlig antagonist i Set, enligt många forskare den direkta förebilden till den hamit-semitiske Satan. Set var mörkrets gud, han hade dräpt sin broder Osiris och kopplades till alla former av olyckor, sjukdomar samt pedofili. Riktigt otrevlig med andra ord.

Set (till höger) smyger upp bakom Osiris och Isis. Inte bra.

Sumererna hade en enorm gudavärld, med högre och lägre väsen vilka ofta interagerade i människornas värld. Sumererna lät det destruktiva symboliseras av ananuaki (kan också kallas annuaki), en samling illvilliga andar, fullt jämförbara med senare tiders definition av demoner. Intressant i detta är dock att alla ananuaki föddes av gudar, och hade alltså ett ”gott” ursprung. Kanske ville de bara revoltera mot sina föräldrar.

Fågelhövdad ananuaki med en tjusig handväska (?)

Även nutida polyteism innehåller kaotiska karaktärer, inte minst inom hinduismen. Här kan man dock se en tydlig tendens till harmonisk dualism, guden Shiva är den som förstör universum, men också skapar han detta genom sin dans, Kali är en bloddrickande gudinna som samtidigt vakar över kvinnor som skall föda barn, och så vidare, de hinduiska exemplen kan radas upp i närmast oändlighet.

Kali. Scary.

Även buddhismen, som ju faktiskt är en ateistisk religion (paradoxalt, jag vet). Hade tämligen personliga representanter för oordning. Främst av dessa är Mara, vilken stod för frestelsen, och förföljde Sidharta Gautama under sju år, och försökte med olika medel förhindra hans upplysning. Mara framställs ofta synnerligen helvetiskt, och detta troligen inte endast av estetiska skäl. Buddhismen har under årens lopp färgats en hel del av andra asiatiska religioner, inte minst den kinesiska taoismen. Taoismen har en mycket rik gudavärld, och de olika himmelska och helvetiska miljöerna samt deras innevånare beskrivs mycket detaljerat och ingående i flera taoistiska texter. Utan tvekan har dessa tankegångar kommit att påverka eller i vissa fall till och med inkorporerats i den buddhistiska läran, om än kanske framförallt som filosofiska ställningstaganden snarare än faktiska övernaturliga entiteter.

Mara kunde vara en riktig retsticka...

Som sagt, nästan alla religioner har någon form av antagonist, en fridstörare, den som går mot gudens eller gudarnas bestämmelser, och därmed hotar hela skapelsens existens. Fortsätt gärna att studera olika religioners specifika aktörer. I detta sammanhang tänker jag dock begränsa det hela en smula, och inrikta fokus på den religion vilken varit mest dominant i vår egen, europeiska, kultur: Kristendomen.

Ondskan inom kristendomen

Kristendomen har som bekant sitt ursprung i judendom. Judendomen, dock, är tämligen ointresserad av eventuell ondska, det finns inte mycket diskussion kring oordning inom den judiska teologin (”djävulen” är tämligen ambivalent i GT, mer om detta senare), det är något som vuxit fram ur kristendomen. Här kan man tydligt se påverkan från en annan religion från samma geografiska område, den iranska zoroastrismen. Zoroastrismen (döpt efter religionens grundare, Zoroaster eller Zarathustra) är utpräglat dualistisk, och en ständig kamp pågår mellan Ahura Mazda, det godas, ordningens högste gud och Ahriman, representant för kaos och ondska. Denna religion var under de första århundradena av vår tideräkning stor och inflytelserik, för att sedan, då islam introducerades, minska i anhängarantal drastiskt. Dock, som sagt, de zoroastriska tankarna om en tydlig ond motståndare mot gud hade fått fäste i kristendomen där dessa utvecklades i rasande fart.

Diaboli och demonologi

Inom kristendomen talas det inte om ordning och oordning, harmoni och disharmoni, de metafysiska ställningstaganden som introduceras i och med denna religions framväxt och utveckling benämns gott och ont, gud och djävulen, de två aktörerna. Ett påtagligt ställningstagande inom kristendomen är att gud är en, och även om gud är abstrakt är han (omnämns som han i Bibeln, skyll inte på mig), tydlig i denna singularitet. Djävulen är mer diffus, är det en entitet eller kan man faktiskt inom kristendomen tala om flera, åtskilda karaktärer som representerar ondskan?

Denna fråga har sysselsatt kyrkans män från tidig medeltid och framåt. Periodvis har kartläggandet av ondskans makter varit minst lika viktigt som att främja guds vilja, och tämligen tidigt i den kristna religionshistorien börjar man tala om diaboli, läran om djävulen, mer eller mindre en systervetenskap till teologi, läran om gud.

Här behövs vishet (!). Ofta förekommer ondskans representant i vardagligt språkbruk endast som ”Djävulen” eller ”Satan”, men, vilket påpekats tidigare, det kan röra sig om flera separerade entiteter, varför en utredning kring dessa kan vara på sin plats.

Först och främst, ordet djävul kommer av grekiskans diabolos, och är inte ett personnamn, utan snarare en ”artbeteckning”. Det finns i den kristna diabolin följaktligen ett flertal djävlar, även om den bestämda beteckningen ”Djävulen” betecknar den främste, ondskans huvudrepresentant, guds fiende nummer ett.

Genom att läsa olika texter, framförallt Bibeln men även andra, kan vi dock ana vissa skillnader. De olika namnen appliceras på karaktärer vilka ges olika bakgrund och personlighet, och ofta har olika uppgifter eller funktioner. Nedan följer ett försök att kort presentera dessa olika aspekter, de troligen individuella entiteter, vilka hemsökt kristenheten sedan religionens begynnelse.

Ormen, Draken:

Redan i första mosebok nämns Ormen (1Mos 3:1), djuret som lurar Eva och Adam att äta den förbjudna frukten och därmed orsaka syndafallet. Vem Ormen i själva verket är avslöjas först i Bibelns sista del, Uppenbarelseboken. Där avslöjas han som Draken, och benämns Djävul och Satan. Följaktligen kan vi ana att Satan, förklädd till reptil, orsakade människans olycka. Samtidigt föder detta antagande fler frågor, då begreppet satan används på olika sätt i olika skrifter. Mer om detta nedan. Även begreppet draken kan väcka följdfrågor, då Draken kan sammankopplas med Leviathan (nedan), eller vara en symbol för olika hedniska religioner, där just draken som övernaturligt vidunder ofta spelat en stor och viktig roll (inte minst bland nord- och västeuropeiska hedningar).

Åklagaren, Anklagaren:

I det Gamla Testamentet förekommer en av Guds främsta änglar, och, beroende på vilken bibelöversättning man konsulterar, ibland kallas han kort och gott Åklagaren eller Anklagaren. Denne ängel anses ofta vara densamme som Lucifer, men även här finns det motstridiga argument. Åklagarens uppgift var att på Guds order söka upp och bestraffa individer eller företeelser vilka bröt mot Guds lag. I vissa texter framställs denne ärkeängel som cynisk och kall gentemot människan, varför han alltså av inte helt osannolika skäl kopplas samman med Lucifer.

Lucifer, Morgonstjärnan:

I de flesta kulturer var morgonstjärnan, alltså planeten Venus, en lyckobringande himlakropp, en budbärare om det kommande solljuset, gryningens första ljus och så vidare. Av någon anledning var detta inte fallet i den traditionella judiska synen på planeten. Inom Judendomen såg man morgonstjärnan som olycksbådande och farlig, och då kristendomen utkristalliserades ur judendomen, följde denna uppfattning med. Morgonstjärnan personifierades dessutom, detta skedde redan i GT, där morgonstjärnan sägs vara identisk med en av Guds ärkeänglar. Ängeln kallas antingen kort och gott Morgonstjärnan, eller, vilket är vanligare, det latinska Lucifer, vilket ordagrant betyder ”Ljusbringaren”. Lucifers nedstörtande är ett fall för mycket tolkning och textforskning, men många anser att det beskrivs i Jesaja (Jes. 14:12 samt Jes. 14:15): ”Ack, fallit har du från himlen, lysande stjärna, gryningens son, du har krossats mot jorden, du som betvingade folken.” och ”Men ner till dödsriket störtas du, längst ner i avgrundens djup.” (översättningen från Bibel 2000). I detta är det alltså tydligt att Lucifer förflyttas från ett tillstånd till ett annat, han faller från det himmelska planet till dödsriket (i grekiska bibelöversättningar ofta refererat till som Tartarus, ett betydligt otrevligare ställe än Hades). I och med detta, Lucifers uppror mot Gud, skiftar hans roll. Från att ha varit den lysande ärkeängeln, ofta framställd som den mest älskade av änglar, sittande på Guds vänstra sida (den högra var reserverad för Jesus), blir han Guds huvudfiende.

Lucifer, ur Miltons ”Paradise Lost”. Helt OK, i jämförelse...

Satan, Motståndaren

Viss ovisshet rör Satan. Vissa hävdar att han är en egen entitet, en ärkeängel som satte sig upp mot Guds makt men som inte är Lucifer. Andra hävdar att Satan i själva verket ÄR Lucifer, men att han fick namnet Satan i och med sitt fall. Ordet satan stammar från det fornsemitiska shaitan, och betyder motståndare. Att Lucifer skulle få denna beteckning i och med sitt uppror verkar alltså inte speciellt långsökt. Samtidigt förekommer på flera ställen i Bibeln beteckningen satan och då framförallt åsyftande israeliternas politiska motståndare, alltså andra religiösa eller etniska grupper vilka på ett eller annat vis utgör opponenter mot Guds utvalda. Detta faktum gör att begreppet satan kan vara missvisande, och då det görs till ett egennamn kan innefatta en stor mängd entiteter. Kanske, vilket vissa påpekat med viss sannolikhet i sitt påstående, bör namnet Satan snarare ses som en titel, inte ett namn. En titel som tillföll Lucifer i dennes uppror mot ordningen.

Belzebub

En vanlig beteckning, som ibland till och med får fungera som regelrätt översättning, för djävulen är Belzebub. Denna entitet har inte sitt ursprung i den judiska diabologin, utan är den babyloniska flugguden som införlivades av judarna i sin egen religion under den babyloniska fångenskapen mellan år 587-538 f.v.t. Intressant i detta är hur en tämligen obetydlig gudom (inte alls i samma nivå som Marduk eller Dagon till exempel) ur en religion tas upp och får en annan roll i en annan religion. Belzebubs funktioner och status ökade avsevärt i och med kristendomens födelse, och kom att spela en allt större roll i medeltidens och även senare tiders diabologi. Mer om detta senare.

Azazel, Beliar, Leviathan och Mestema

Kärt barn har många namn, och detta gäller även i detta fall. Huruvida Azazel, Beliar, Leviathan och Mestema är självständiga entiteter eller andra aspekter av en gemensam djävulskaraktär är en omtvistad fråga. Leviathan kopplas , som nämnt ovan, oftast samman med Draken, och får oftast symboliseras av ett ofantligt havsodjur (Kanske finns även en koppling till Tiamat, eller varför inte Jormungandir? Mina egna spekulationer dock…). Övriga namn nämns mer sällan, utom i olika former av ceremoniell magi (och naturligtvis olika populärkulturella sammanhang för vilka en kort redogörelse lämnas nedan) , där de agerar som kraftord eller motsvarande.

Förutom dessa huvudkaraktärer förekommer ett stort antal demoner och mindre makter inom den helvetiska sfären. Skillnaden mellan demoner och djävlar har nötts och blötts, och den generella, ur kristet perspektiv, uppfattningen är att ingen större skillnad föreligger. Diabolister och demonologer, vilka ofta hävdar högre kunskaper i ämnet, antyder dock ofta att skillnaden framförallt kan tydas i demonernas respektive djävlarnas ursprung:

Djävlar är änglar vilka valde Lucifers sida, och följaktligen störtades tillsammans med denne. Här kan exempelvis nämnas de tolvtusen änglarna ur den himmelska väktarorden ”guds barn”(strövade gärna på jorden för att förlusta sig med människokvinnor, de lärde människan saker som matematik, astrologi och krig), vilka följde sin ledares dåliga exempel och efter fallet för en tillvaro i helvetet.

Demoner, däremot, har sällan ett himmelskt ursprung, utan är i betydligt högre grad oberoende av högre makter, inkluderande både Gud respektive dennes motpart. Demoner kan därmed agera mer självständigt, vilket lett till att kontakter med denna typ av entitet har lockat modiga/dumdristiga människor genom tiderna (Faust, inte minst…). Samtidigt representerar demoner, utifrån ett västerländskt perspektiv, alltid destruktivitet, oordning och därmed ondska. I orienten, med sin inte fullt lika rigida dualism, är denna kategorisering inte självklar, och där förekommer också entiteter av demontyp vilka visat sig välvilliga och hjälpsamma, under rätt förutsättningar.

Observera i detta att i framförallt de gammaltestamentliga och judiska skrifterna poängteras Lucifers beroende av och underkastelse inför Gud. Han, i roll som ärkeängel, kosmisk åklagare eller vad det nu må vara är tydligt underställd Gud, och följer dennes, om än motvilligt, lag. Samme entitet har dock förändrats i och med det nya testamentet, alltså i och med kristendomens födelse, till att bli enbart en opponent, Guds raka motsats och fiende till all kosmisk ordning instiftad av Gud.

Ondskan som religion

Religionshistoriker har länge diskuterat när och var satanism och djävulsdyrkan har sitt ursprung. I denna forskning är det viktigt att komma ihåg att de flesta texter är kristna, alltså grovt tendensiösa. Eventuella djävulsdyrkare har oftast gjort klokt i att inte dokumentera sina läror, då dylika dokument skulle fungera som ödesdigra bevis om de skulle bli påkomna. I och med detta är stor del av forskningen kring äldre tiders dyrkan eller nyttjande av diaboliska krafter mycket svår att belägga, och dessutom, som resultat av ämnets karaktär, alltid utsatt för överdrifter och vilja att förvanska.

Medeltiden

Redan tidigt i kristendomens historia kopplades de hedniska religionerna, det vill säga alla religioner utom kristendomen, direkt till Djävulen. Gamla gudar sades vara demoner eller djävlar, huvudguden eller -gudinnan ansågs ofta vara Satan själv. Även avvikande kristna riktningar anklagades ofta för att vara inspirerade av Djävulen snarare än Gud, en åsikt som tog sig dramatiska uttryck under medeltidens kättarjakter och 1600-talets häxprocesser (mer om de senare finns att tillgå på annat håll). Att hedningar inte dyrkar den kristne guden är inte så konstigt, men de ägnade sig knappast åt djävulsdyrkan, så ej heller de för heresi anklagade kristna varianter vilka utsattes för kyrkans vrede, exempelvis katarer eller olika gnostiska riktningar.

Trots kyrkans och självutnämnda häxjägares livfulla beskrivningar av djävulens dåliga inflytande på folk, finns det ytterst få belagda fall av djävulsdyrkan under medeltiden och de följande drygt hundra åren. Under tolvhundratalet figurerade i det Heliga Romerska Riket av Tysk Härkomst en grupp som kallade sig luciferianer, och dyrkade Lucifer i sin roll som härskare över den materiella, fysiska världen, vilket tydligt antyder gnostiska tendenser mycket lika de uppfattningar som de sydfranska katarerna hade. Med andra ord knappast någon egentlig djävulsdyrkan, utan bara en avart av traditionell katolicism.

Fransk diabolism

Det är först under det sena 1600-talet och framförallt under 1700-talet uttalad dyrkan av olika helvetiska existenser tar fart. Märk väl att dessa religiösa rörelser uppstod samtidigt som den våg av moderniserat förnuft som brukar kallas Upplysningen sköljde över framförallt Västeuropa och dess kolonier i Nordamerika. Tillfällighet? Troligen inte.

Centrum för de djävulssekter som uppstod låg i Frankrike. Även England utmärkte sig med sina ”Hellfire clubs”, även om man kan diskutera dessa sammanslutningars religiösa seriositet. Dock, i Frankrike var orättvisan i samhället påtaglig. Den lilla klicken adel (ungefär en procent av befolkningen) hade i princip obegränsad makt och mycket gynnsamma privilegier. De fungerade som ett effektivt hinder för de ambitiösa och oftast välutbildade ur borgarklassen vilka villa avancera på samhällsskalan. Det var i dessa miljöer, samhällets toppskikt, som två tydliga riktningar av diabolism utkristalliserade sig: Belsebubianism och Satanism.

Belsebubianismen var den mindre av de två, och attraherade framförallt anhängare ur den absolut högsta adeln. Dessa människor hade redan allt som fanns att önska sig, och deras jakt på nya kickar hade redan lett dem till excesser i fråga om droger och sexuella utsvävningar. För några räckte inte detta, utan de ville gå längre. Den absolut yttersta gränsen i dåtidens Frankrike, som var strikt katolskt, låg i att dyrka ondskan, att vända sig bort från Gud. Att dessa individer valde Belsebub kan ha varit en tillfällighet, eller så berodde det på att man tillbad Belsebub i dennes aspekt av gränslöshetens härskare. Följaktligen tog sig belsebubianernas ceremonier ofta rent groteska former med stående centrala inslag av pedofili, sadism och även med största sannolikhet mord. Samtidigt var belsebubianerna knappast en makt att räkna med på ett religiöst plan, trots påstått inflytande ända in i kungafamiljen. Anhängarnas makt var redan total, de gjorde redan vad de ville, deras diabolism kan troligen snarare ses som bara en krydda på ett redan perverterat liv.

Betydligt mer intressant är satanismen, som växte sig betydligt starkare under samma period. De franska satanisterna vände sig också bort från kristendomen och dess regler, men de valde att göra detta genom att dyrka Satan som motståndaren, rebellen, den som vänder sig mot förlegade maktförhållanden. Satanisterna kom i regel från den övre borgarklassen eller lågadeln, och menade att genom att alliera sig med Satan skulle de få makten att omkullstörta den sittande regimen och gripa makten själva. Man behöver inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att se satanistiska aktörer i den senare revolutionen, samtidigt som även illuminati, frimurare och andra har nämnts som kandidater i orkestrerandet av denna samhällsomvälvning. De satanistiska grupperna ägnade sig givetvis också åt ceremoniell magi, och även här kan en del mord ha förekommit, men då troligen primärt inom den egna gruppen. Satanister hatar visserligen de kristna, men de som de hatar mest är oftast andra satanister. Sekterna var som resultat av dessa ganska många, men små och oenade.

Under 1800-talet hade satanisterna mer eller mindre konkurrerat ut belsebubianerna, men förde själva en tynande tillvaro. Inte förrän i slutet av 1800-talet och under 1900-talets början började diabolism, då framförallt satanism, väcka ett större intresse, då en generell ökning av esoteriska grupper inföll under denna period. En tydlig ledstjärna i denna nytändning var Aleister Crowley, en britt med vitt skilda intressen. Crowleys idéer nedtecknades i ett antal böcker, och de kom att i hög grad färga det senare 1900-talets satanism och magiska praktik.

Aleister Crowley. Respekt.

Kyrkan

Under Valborgsmässoafton 1966 bildades The Church of Satan. Dess grundare, Anton La Vey, hade ett brokigt förflutet, bildade rörelsen som en i princip ateistisk, extremt individualistisk grupp i syfte att utmana de traditionella (läs kristna) moral-etiska värderingarna i det västerländska samhället. Church of Satans ståndpunkter kan sammanfattas mycket kort enligt följande:

Anhängarna dyrkar ingen gud, djävul eller annan övernaturlig entitet. De ser Satan som en symbol för människans kraft och individens rätt att styra över sig själv.

Den sanne satanisten underkastar sig ingen, om detta inte gynnar honom eller henne. Han eller hon sätter alltid sina egna behov högst.

Dessa och ett ytterligare antal regler och förhållningssätt redovisas i La veys ”The Satanic Bible” (finns översatt till svenska), en bok som förutom satanistisk filosofi även ägnas till stor del av satanistiska ritualer och ceremonier.

Church of satan växte och blev tämligen populär bland unga intellektuella samt en del artister. La Vey var en skicklig mediamanipulatör, och ofta framhölls kyrkan som större och mer inflytelserik än vad den faktiskt var. År 1997 avled La Vey, och en maktkamp som pågått ett tag inom kyrkan fick nytt bränsle. Organisationen splittrades, och försvagades ekonomiskt. Under de senare åren har dock Church of Satan under ny ledning stabiliserats, och har börjat växa igen. Detta märks inte minst då inriktningen nu accepteras som fullvärdig religion av den amerikanska krigsmakten…

La Vey. Mysfarbror.

Andra riktningar

Church of Satan är givetvis inte den enda satanistiska organisationen. Precis som i 1700-talets Frankrike finns det en uppsjö av mindre grupper över hela jorden (av förståeliga skäl framförallt i länder där kristendomen dominerar), vilka konkurrerar om anhängarna. Dessa grupper kan ta sig mycket olika uttryck, allt från ytterst filosofiska, i det närmaste pacifistiska rörelser med påtagliga inslag av New Age, till grupper som drar tydliga paralleller mellan satanism och fascism vilka hyllar våld och övergrepp, något som Church of Satan alltid tagit starkt avstånd från, om än med vissa förbehåll.

Under det sena 80-talet och tidiga 90-talet började grupper av självutnämnda satanister begå brott i Skandinavien, framförallt i Norge. Kyrkobränder, misshandel och mord resulterade att myndigheterna ingrep, med det närmast obligatoriska medieuppbådet i tät följd. Frågan är om de grupper och individer vilka begick dessa brott verkligen kan kallas satanister, eller om de snarare agerade efter andra, synnerligen förvirrade läror.

Denna klipp-och-klistra-bilaga spreds först i Norge, men vann snabbt popularitet även i andra länder. Främst för satanisten som vill men inte riktigt vågar…

Djävulen i konsten

Trots, eller kanske på grund av, att Satan och hans anhang generellt ansetts vara otäcka rackare har de varit tacksamma objekt för olika konstnärliga yttringar, och då inte enbart kyrkliga sådana. Även lekmän har ansträngt sig sedan tidig medeltid att beskriva helvetets hemskheter och framförallt Djävulen som all ondskas ursprung. Kyrkoväggar och senare även böcker pryddes gärna med illustrationer föreställande de senaste infernaliska tortyrmetoderna, mycket för att hålla folk i schack genom att underblåsa deras skräck. Satan och kompani framställdes alltid som ond, grotesk och avskyvärd.

Djävulen softar på en grill uppvärmd av brinnande själar. Ur en bönbok från år 1416.

Detta kom att ändras när människan i högre och högre grad vågade utmana kyrkans auktoritet. Redan år 1667 publicerades Miltons diktsamling ”Paradise Lost”, där Satan har fått en annorlunda presentation. Här framstår han mer som den evige rebellen, och dessutom inte som fullt så otäck, utan till och med försedd med sympatiska drag. Milton var först i en lång rad författare som uttryckte en annan bild av primärt Lucifer än den kyrkan förmedlade. Denna tendens ökade kraftigt under romantiken, och i dagsläget är Lucifer en tämligen väl använd karaktär inom fiktionen.

Inom den visuella konsten har djävulen som ovan nämnts varit ett populärt, och tacksamt, motiv, främst i avskräckande syfte (Inte alltid dock! Ibland är han omåttligt cool.). När filmen uppfanns år 1895 (Eller var det 1896? Mitt minne från dessa år är lite luddigt, jag konsumerade en del absinth på den tiden.) introducerades djävulen snabbt bland de stående opponenterna. Under 60- och 70-talen växte intresset för metafysiska och esoteriska experiment, och detta märktes inte minst på vita duken. Flera filmer där ondskan spelar en huvudroll släpptes, av skiftande kvalitet (för den som vill fördjupa sig i djävulskap på film kan uppsatsen ”Djävulsbilden i Västerländsk skräckfilm” kanske vara av intresse. Den finns i Filmhusets arkiv skulle jag tro, och skrevs typ ’96 eller ’97).

Även musik har länge haft koppling till ondskan. I folklig legend framträder Djävulen ofta som musiker, och många mänskliga musikanter skall enligt myterna ha skrivit kontrakt med Fan för att nå musikaliska och därmed även personliga framgångar. Den italienske violonisten Paganini (1782-1840) anklagades för att ha gjort en sådan deal, då han spelade fiol snabbare och bättre än någon annan. Att han dessutom utstrålade enorm maskulinitet och lät sitt hår växa minskade inte ryktena. Flera bluesmusiker under det tidiga 1900-talet ansågs också stå i förbund med Djävulen, en åsikt som dessutom underblåste den rasism som var dessa musikers vardag. Bluesen utvecklades till rock, och hela denna musikform ådrog sig den konservativa kristendomens ilska och oro. Musikens tydliga sexuella anspelningar ansågs vara framjagade genom demonisk kraft, och rocken ansågs mycket olämplig, främst naturligtvis i USA men även här i Sverige.

Precis som många regissörer blev flera musiker under 60- och 70-talen intresserade av det ockulta, något som tog sig tydliga uttryck i deras musik. Band som Black Sabbath flirtade öppet och medvetet med djävulsdyrkan, som för många värdekonservativa grupper blev synonymt med populärmusik i allmänhet, och heavy metal i synnerhet. Detta nådde sin kulmen då Hem och Skola ville förbjuda metal under 80-talet. De misslyckades, men även sedan dess har olika uttryck av framförallt ungdoms- och subkultur gång på gång attackerats, ofta under förevändning att dessa kan locka till djävulsdyrkan eller att de redan är resultatet av detta.

Black Sabbath. Ozzy var sötare förr…

Avslutning

Varför denna fascination av något som majoriteten anser ondskefullt och destruktivt? Det finns flera försök till svar, samtidigt som vi nog nödgas konstatera att det finns lika många svar som det finns individer. Religionshistoriker och religionspsykologer har dock lyckats skönja några huvudspår, och kanske kan dessa täcka in en del av de vi kallar djävulsdyrkare, diabolister eller satanister.

Många menar att det ligger en lockelse i avståndstagandet, att markera sin avskildhet från den stora mängden. Genom historien har detta avståndstagande oftast varit mest konkret genom ett förnekande av den gudomliga överhögheten, och i stället liera sig med motståndaren. I nutidens samhälle förekommer detta också, men då toleransen ökat faller denna revolt mot konformiteten ofta i skugga, eller kräver extrema uttryck.

Många har känt en skräck och hopplöshet inför mörkrets makter, varvid ett slags ”If you cant´t beat them, join them!”-mentalitet infunnit sig. Denna form av dyrkan har framförallt uppstått i desperata situationer, då ingen annan hjälp funnits. En sista utväg, typ.

Är det I själva verket vårt undermedvetande som spökar, något som antyds av både Freud och Jung. Kanske är Satan en del av vårt psyke, en del som ständigt hålls i schack av överjaget, med medföljande frustration och psykisk stress som resultat. Detta förhållningssätt har anammats mer och mer under de senaste kanske 50 åren, och innebär i princip att vi alla bär med oss djävulen i oss, att denne är en del av oss själva, på samma sätt som vi alla bär på en gudomlighet.

Kanske går det inte att avgöra. Fan vet…

Vänta nu…

Magi

Magi

Några tolvåringar har samlats i en knappt upplyst källare. De sitter runt en pappskiva där bokstäver, siffror och orden ”ja” och ”nej” är skrivna. Samtliga har placerat vänsterhandens pekfinger på ett uppochnedvänt glas, som är placerat mitt på arket. Alla är tysta, tills en av dem viskande frågar vem i rummet som kommer att dö först. Ingenting händer på flera minuter. Någon skrattar till och himlar med ögonen. Sedan börjar glaset sakta, sakta röra sig över bokstäverna, som till slut bildar ett namn…

En stor skara människor har samlats i en kyrka, för att fira högmässan. Tillsammans har de sjungit psalmer, och prästen har talat om värdet att respektera varandra, och uppmanat alla att förlåta snarare än att vedergälla. Innan mässan avslutas läser prästen, med höjda händer och slutna ögon, Herrens bön över församlingen, och välsignar dem. Vilket prästerna i kyrkan gjort i hundratals år. För att skydda församlingsmedlemmarna från ondska…

En ung kvinna med rödgråtna ögon sitter ensam på golvet i sitt rum. Framför sig har hon ett foto på en ung man, och ett fotokopierat papper med en kort text och några namn. I sin hand har hon en vass kniv. Hon blundar och skär sig i handflatan, så att droppar av blod faller ned på fotot. Tyst läser hon texten på lappen. Flera gånger. För varje gång byter hon ut en del, och lägger, i tur och ordning, till ett av namnen under texten. För varje gång hugger hon med kniven i fotot av den unge mannen. Hennes röst ökar i styrka, och snabbare och snabbare rabblar hon orden och namnen, om och om igen, samtidigt som hon alltmer trasar sönder ansiktet på fotot…

Samtliga exempel ovan illustrerar varianter av magisk praxis. Trots att vi i hög grad lever i ett upplyst samhälle, där trollkonster och vidskepelse borde var förpassat till fiktionens värld, är vår vardag genomsyrad av magiska ritualer på samma vis som under tidigare epoker, men med skillnaden att vi nu är mer omedvetna om det och att vi, begränsade av den naturvetenskapliga revolutionen, inte vill se att övernaturliga krafter skulle kunna påverka oss. Vi vill inte erkänna att vi tror på magi, men många av oss känner ändå obehag då vi råkar bryta mot någon gammal tradition eller ett förbud med övernaturlig bas. För att vara moderna, icke-vidskepliga människor, är många av oss ändå påtagligt bundna i en magisk världsuppfattning. I detta moment skall jag försöka ge en kort introduktion av vad det kanske handlar om…

”Magi är den generella termen för att mekaniskt övernaturligt försöka ändra händelseförlopp rörande människan och det naturliga förloppet.”

Etymologi

Själva ordet magi har gäckat forskare under lång tid. Vad betyder det ordagrant, var kommer det ifrån och hur länge har det använts? Flera teorier har lagts fram. Den mest etablerade är att ordet kommer från grekiskans magikos, som är den grekiska benämningen på de persiska vise männen, magerna. Vissa menar att ordet har sina rötter i Indien, där sanskritordet maya, vilket betyder ungefär kraft har legat som grund. Ytterligare en teori hävdar att ordet har germanskt ursprung, och kan härledas till ord som makt (svenska), machen (göra på tyska) eller make (göra på engelska). Säkerligen finns flera idéer om detta, men som sagt, det troliga är att det kommer från perserna via grekerna.

Tre forskningsriktningar

Forskningen kring magi som fenomen har flera olika infallsvinklar, tre utgångslägen rörande vad man vill veta. De tre mest framträdande är forskning ur ett evolutionistiskt, ett sociologiskt eller ett religionshistoriskt perspektiv. Ofta glider dessa kategorier in i varandra något, men vissa skillnader i angreppssätt är ändå tydliga:

I den evolutionistiska teorin, vilken var mycket vanlig och nästan förhärskade för runt hundra år sedan menar man att magi är ett steg i människans världsuppfattningsutveckling. I ett primitivt samhälle råder en uppfattning som baseras på en magisk världsbild, där alla, eller i alla fall de med adekvata kunskaper kan styra över tillvaron på övernaturlig väg. Detta stadium övergår sedan till det religiösa stadiet, där den magiska världsuppfattningen får lämna plats åt en teistisk sådan, alltså att religion blir viktigare än magisk praxis. Det sista stadiet, vilket man menar västvärlden generellt uppnått, är det vetenskapliga stadiet, då man förkastat det övernaturliga och bygger sin världsuppfattning på vetenskapliga fakta.

I den sociologiska teorin är man inte speciellt intresserad av vad magi faktiskt är eller hur den magiska praktiken ser ut. Intresset ligger snarare i vilken roll magi och utövarna av denna spelar i samhället, hur samhällsstrukturer etcetera byggts och påverkats av den magiska världsuppfattningen.

Religionshistorikerna anlägger ett historiskt perspektiv på fenomenet, och försöker utifrån detta definiera begreppet och nå kunskaper om vad det faktiskt är, på samma sätt som de gör med fenomenet religion.

Dessa tre teoribildningar möts som sagt ofta, och det är inte otänkbart att i forskningssammanhang ha exempelvis både ett sociologiskt och ett religionshistoriskt perspektiv.

Kulturell kontext

Naturligtvis ser den magiska praktiken väldigt olika ut beroende på i vilken kultur den nyttjas. Andra kulturella, sociala, ekonomiska och teknologiska faktorer spelar i högsta grad en roll i de ceremonier, ritualer och formler som brukas (något som givetvis inte är unikt i ämnet magi, utan gäller det mesta i de mänskliga samhällena). Detta innebär en mycket stor variationsrikedom, med ett omfång som ingalunda går att beskriva i ett begränsat utrymme som detta. En fruktbarhetsritual som inbegriper beröringsmagi kan te sig på ett viss vis i en specifik kultur, för att samtidigt ta sig helt andra uttryck i en annan, och påvisa ytterligare variation i en tredje. De kan till det yttre te sig så olika att endast i princip målet (i detta exempel fruktsamhet) och den absoluta grundkategoriseringen av praktik (i detta fall beröringsmagi) är gemensamt, vilket på många vis kan verka förvillande, inte minst för en oinsatt eller utomstående.

Magins syfte

Så vad vill man uppnå? Vad är syftet med alla ramsor, formler och ritualer? Kort och gott skulle man kunna svara: Det man inte har, kan eller får. Magi är oftast tidskrävande, omständigt, inte sällan olagligt och ibland till och med farligt. Att utsätta sig för det eventuella obehag en magisk ritual exempelvis innebär för att uppnå något man redan har eller man kan fixa på ”reguljär” väg är inte speciellt klokt. Generellt kan sägas att vissa mål tycks vara universella, det vill säga genomgående i alla kulturer och inom alla tillämpningar av magisk praxis: Fruktbarhet, eller intill fruktbarhet närliggande områden är inte ovanligt. Att öka chansen att bli gravid, eller kanske ännu vanligare att öka chansen att hitta någon att bli gravid tillsammans med, tycks vara ett av de absolut vanligaste målen med magi. Kärleksdrycker, ramsor och andra knep att nå framgång hos det motsatta könet återfinns i åtskilliga exempel jorden runt. Även metoder att få rik skörd, eller rik avkomma från husdjur är vanligt, naturligtvis primärt i bondekulturer. Vidare är ekonomisk vinning ett vanligt mål. Att hitta dolda skatter, få god jakt eller varför inte i förväg få reda på rätt siffror i lottoraden kan locka folk att ta till det övernaturliga, något som också det finns åtskilliga exempel på genom historien och över hela planeten. Ren skademagi är troligen vanligare inom fiktionen än i verkligheten (vill man skada någon är det troligen enklare att använda en pistol, ett basebollträ eller varför inte en vässad pinne). Dock, att kasta förbannelser, mer eller mindre kraftfulla, över sina fiender, är likväl något som vissa har ägnat sig åt. Att orsaka direkt personskada är svårt, och därmed ganska ovanligt, men att orsaka indirekt skada genom exempelvis missväxt, eldsvåda eller kreaturspest är mer frekvent. Naturligtvis, som en motvikt till skadeverkande magi , förekommer skyddsmagi, i minst lika stor, förmodligen större (för att vara på den säkra sidan…) utsträckning.

Magiska världsbilden:

Oavsett kulturell eller kronologisk kontext, vilket ju ger möjlighet till en enorm spännvidd, finns det några grundantaganden i den magiska världsbilden vilka i princip kan sägas vara universella. Dessa principer är förutsättningar för en magisk kontext, både i teorin och praktiken, och kan appliceras på i kort sagt alla tekniker, i högre eller lägre grad.

Korrespondensteorin innebär att det finns osynliga samband i universum, ibland till synes självklara, ibland mer långsökta. Dessa samband, korrespondenser, gäller dels mellan olika företeelser på det materiella planet, men även på det astrala, himmelska eller infernala planet. I praktiken innebär detta att exempelvis solen korresponderar med metallen guld färgen gul och vissa toner. På samma vis kanske en viss månad står i relation till en stjärnbild, en mineral och ett djur. Genom att manipulera en eller flera av dessa företeelser på ett korrekt vis kan man då också manipulera andra i samma korrespondensgrupp. Ofta råder viss jämnvikt, vilket inte minst kan skönjas i relationen mellan änglar och demoner, vilka hela tiden korresponderar och balanserar varandra (se texten om änglar).

Transmutationstanken innebär att alla substanser, inklusive levande varelser, kan förvandlas till andra substanser under rätt magiskt handhavande. I europeisk tradition har man framförallt varit intresserad av att transmutera oädel metall till guld, eller död materia till levande (läs döda människor till levande).

Symboler och namn spelar en stor roll i den magiska världsbilden. En symbol för något, eller en persons (eller ängel respektive demons…) innebär en möjlighet att utöva kontroll över den eller det symbolen eller namnet motsvarar. Att exempelvis försöka få en helt anonym demon att uppenbara sig och utföra uppdrag är omöjligt, men om man kan åkalla och framförallt betvinga en demon genom att använda dess riktiga namn (inte några ”smeknamn”, om nu demoner har sådana), är denna tvungen att följa ens instruktioner (varning dock, demoner är trixiga).

Var försiktig...

Om vi utgår från den europeiska synen på magi som alltmer kom att dominera under senmedeltiden och under renässansen, kan vi skönja en ganska tydlig uppdelning av magin. Det är i detta frestande att direkt tala om svart och vit magi, eller ond respektive god magi, men så enkel är inte uppdelningen. Den magiska världssyn som dominerade under denna tid inbegrep allt och alla, varför det exempelvis inte var speciellt konstigt att även kyrkans män (och även kvinnor) kunde ägna sig åt magi. Detta kan tyckas underligt sett ur vår nutida synvinkel, men faktum kvarstår att även personer högt upp i den kyrkliga hierarkin praktiserade magi utan att det sågs som något olämpligt, så länge det rörde sig om rätt sorts magi. Vilken är då ”rätt sorts”?  Man drog en tydlig gräns mellan naturlig och demonisk magi, där den naturliga generellt var accepterad medan den demoniska, föga förvånande, ansågs olämplig och oftast var helt förbjuden. Denna uppdelning bygger på enkel logik, sprungen ur den tidens syn på kosmos och de makter vilka styr detta. Gud hade skapat världen, varvid naturen, som guds skapelse, och magi baserad på naturliga förekomster och fenomen, sågs som acceptabelt, och fullt kompatibelt med god kristen lära. Den demoniska magin var däremot kopplad till guds motståndare, Djävulen och hans anhang, makterna som vill omkullstörta guds ordning, vilket innebar att denna magi ansågs vara onaturlig och enbart destruktiv då den bröt mot guds uppsatta världsordning.

Ytterligare en uppdelning kan vara viktig att markera, och det är uppdelningen mellan hög respektive låg magi. Hög magi var främst förekommande i den akademiska världen, och var ofta baserad på äldre tiders eller andra kulturers (läs judiska, arabiska och romerska) traditioner. Den höga magin dokumenterades ofta i böcker, och detta innebar att de som praktiserade den måste vara läs- och skrivkunniga. Den låga magin var den folkliga magin, praktiserad av bönder och andra outbildade. Denna typ av magi byggde snarare på egna traditioner, ofta med rötterna i hednisk tid, men också med lite kristendom tillsatt. Då nästan alla som utnyttjade denna typ av magi var illitterata, fördes kunskaperna vidare genom en oral tradition.

Så… Hur gör man?

I princip all magi bygger på att utövaren genomför någon form av förbestämd ceremoni eller ritual för att så att säga få igång den magiska processen. Beroende på hur potent magi man utför, alltså hur stor effekt man vill ha, varierar denna i komplexitet och tidslängd. Detta innebar att vissa enklare ritualer kunde genomföras på ett ögonblick, medan andra kunde ta månader eller till och med år i anspråk (stjärnorna måste stå rätt och liknande). Att gå igenom alla olika typer av ceremonier och ritualer är fullkomligt omöjligt, då variationen så som ovan påpekats, är enorm och beroende på kulturell respektive kronologisk kontext. Dock, några element är tämligen generella, varför det i detta sammanhang kan vara av intresse att få dem kortfattat presenterade.

Till att börja med, för att genomföra en ritual krävs exakt kunskap om hur den skall gå till. Inom den höga magin beskrev utövarna detta i böcker, där instruktioner för ceremonier och ofta namn på viktiga övernaturliga hjälpare nedtecknades. Denna typ av trollkonstböcker kallas Grimoires, och ett tämligen stort antal skrevs under renässansen, varav många finns kvar än i dag. Vissa grimoires ansågs bättre och värdefullare än andra (”Clavicula Salomonis” exempelvis), och spreds därför över hela Europa.  Då dessa kunskaper kunde vara farliga, dels om de missbrukades av okunniga, men även om de kanske då och då gled över i den förbjudna demoniska magin och därför kunde väcka intresse hos inkvisitorer och häxjägare. Detta medförde att en hel del av dessa grimoires skrevs med olika former av chiffer eller med koder. Inte minst alkemiska texter är ofta helt skrivna med liknelser eller symboler för vad man faktiskt avhandlar.

Finns inte på Pocketshop...

 Inom den låga magin var det naturligtvis annorlunda. Folk kunde i regel inte läsa, varvid formler och ramsor var av nöd uppbyggda så att de kunde memoreras. Det var heller inte ovanligt att man vävde in en del kyrkolatin i sina formler. Detta var för att ge dem kraft, då ju det var det prästen sade i kyrkan på söndagarna, och därmed måste vara kopplat till gud, som ju är mäktig. I praktiken resulterade detta i att flera trollformler innehåller passager av (ofta förvanskad) latin. Den kända trollformeln Hokus Pokus Filiokus är ett utmärkt exempel på detta, då den stammar ur latinets Hoc est enim corpus meum, ”detta är min kropp” (typ) och filioque som betyder ”och av Sonen”, alltså sådant prästen sade när han predikade och delade ut nattvard.

Förutom de olika formlerna och symbolerna var även andra komponenter i magisk ritual av vikt. Dessa kan skilja sig en smula beroende på typ av ritual, men i de flesta böcker om magi förekommer vissa exempel ofta.

Innan man över huvud taget tänker sätta igång med en ritual måste man se till att förutsättningarna är de rätta. Detta innebar i regel att man måste genomföra vissa ritualer vissa tider på dygnet (midnatt, middag, skymning, gryning) eller vissa tider under månaden (fullmåne, nymåne, månen i nedan) eller vissa tider på året (vissa stjärnbilder skall vara i vissa positioner typ). Allt detta för att magin skall ge önskad effekt eller över huvud taget skall gå att genomföra.

Vidare var det av vikt att ha rätt utrustning även på det jordiska planet. Att vara rätt klädd ansågs av vissa viktigt, många magiker såg till att ha dräkter med invävda talismaner och skyddssymboler för att avvärja eventuella övernaturliga attacker. I vissa sammanhang bar man mask för att inte röja sin identitet, medan man i andra inte hade några kläder alls, oftast i samband med kärleksalstrande magi.

Då den dominerande religionen i Europa var kristendom var det inte ovanligt att man på många vis lät sig, i den magiska ritualen, inspireras av kristen liturgi. Följaktligen var det inte ovanligt att man hade ett altare, brände rökelse och hade tända ljus, precis som i kyrkan. Ofta försågs dock denna typ av ”kyrkoimitationer” med en twist, för att visa att detta inte var en kristen ritual. Svarta ljus till exempel.

I ceremoniell magi, speciellt då man åkallade otäckingar från de lägre existensplanen, genomfördes ofta hela ritualen i en magisk cirkel, mer eller mindre intrikat. I denna cirkel skrevs maktord och namn, samt även en hel del övriga symboler. Att cirkeln var helt korrekt framställd var av högsta vikt, inte minst då den fungerade som en begränsning för eventuella demoner, då dessa var fjättrade inom cirkeln eller delar av den. Om cirkeln var inkorrekt utförd, om ens minsta detalj inte stämde, kunde demonen agera fritt vilket knappast var till besvärjarens fördel. Det samma gällde om man väckte döda.

Tillbehören

Även om magi först och främst handlar om ren vilja, har de olika magiska traditionerna ofta medfört en hel del föremål eller fysiska (nåja…) förhållanden, som måste ingå och råda under ritualers eller ceremoniers genomförande. Magi är på många vis en mycket exakt metod, och om något blir fel eller ignoreras i exempelvis en ritual kan följderna bli katastrofala, dels för utövaren, men även andra, något som naturligtvis inte är önskvärt.

Under renässansen, då den västerländska esoterismen gjorde stora framsteg, växte även intresset för magisk praxis. De tidigare nämnda trollkonstböckerna skrevs och spreds, och förutom regelrätta formler beskrev dessa böcker även hur och under vilka omständigheter och former en ceremoni skulle genomföras. Vissa böcker var mer detaljerade än andra, vissa lade tyngd på några saker medan andra framhävde andra. Variationen var stor. Dock, några generella uppfattningar tycks ha rått, rörande tider, platser och redskap man skulle utnyttja. Nedan följer en kort beskrivning av de vanligast förekommande, vilka skrevs ned under denna tidsperiod.

Först, det som kallas den intellektuella ramen, det vill säga val av tidpunkt och yttre omständigheter för ritualens genomförande.

Astrologiska val

Att himlakropparna stod rätt var ofta av yttersta vikt. Då korrespondensteorin lär att allt är sammanlänkat, innebar detta att vissa ritualer exempelvis endast kunde genomföras när vissa stjärnor syntes, solen eller månen var i vissa positioner eller liknande. Detta innebar att ville man syssla med magi krävdes också stora kunskaper i astrologi, vilket innebar i sin tur även kunskaper, om än rudimentära, i astronomi. För att hålla reda på himlakropparnas rörelser ritades ofta avancerade kretskartor, med positioner och tidsangivelser noga markerade.

Viktigt med full koll.

Astrala korrespondenser

Även den astrala världen måste stämma. Precis som i den fysiska världen sker det i den astrala världen skiftningar  och förändringar, varför även dessa förhållanden måste vara gynnsamma. Att ignorera de astrala korrespondenserna kan innebära stora risker, då ritualen eller formeln kan ge en icke önskvärd effekt.

Efter dessa yttre förutsättningar kommer de materiella tillbehör vilka ofta inkorporeras i magisk praxis. Glöm inte att dessa kan skilja sig i hög grad mellan olika traditioner och kulturer, listan nedan är ett ungefärligt urval.

Kläder

I de flesta ritualer och ceremonier är klädseln viktig. Detta gäller naturligtvis inte bara inom magin, utan även inom religionen och i andra sammanhang i samhället. Inom magisk praktik fyller kläderna ofta flera funktioner. Ibland skall tygets färg bidra till de astrala korrespondenserna, vilket också tygets dekorationer kan göra. Ofta har magikerns ceremoniella klädsel olika skyddssymboler på sig, ibland till och med amuletter och liknande invävda i tyget, för att stärka magikerns skydd mot eventuella angripare och andra faror. Även masker är vanliga, just för att skydda magikern och dennes identitet. Ofta påminner magikerns klädsel starkt om de plagg den dominerande religionens prästerskap bär (inte minst om magikern också är präst), men ibland med en twist för att markera att magikern agerar efter en egen agenda. Inom flera magiska traditioner är klädseln påtaglig såtillvida att den är icke-existerande, alltså att de som deltar i ceremonin är nakna, möjligtvis med någon form av kroppsmålning. Inte ovanligt är att magikern bär kläder men övriga deltagare är nakna, ibland bara kvinnorna. Av någon anledning kan man nog gissa att just denna typ av ceremonier är påhittade av män…

Altare

Det är vid altaret magikern utför en stor del av ritualen, så altarets utformning är viktigt. Ibland ser det ut som vilket religiöst altare som helst, ofta kompletterat med olika magiska symboler och annan parafernalia. Inom vissa magiska traditioner, inte minst de som är kopplade till någon form av djävulsdyrkan eller satanism (absolut inte samma sak!), består altaret ofta av en naken kvinna. Där ser man, nakna kvinnor även här, man kan nästan ana ett visst tema!

Dofter

Rökelse eller doftande ljus är vanligt förekommande inom religionen, så också inom magin. I vissa fall bränns material med narkotisk effekt, såsom opium eller marijuana, men annars är dofterna till för att skapa en önskad atmosfär, i regel kopplad till korrespondensteoretiska antaganden.

Ljudande objekt

Inom flera ritualtraditioner spelar sång och musik en viktig roll, dels som atmosfärskapare, men också då man i många traditioner menar att vissa ljud har effekt på det astrala planet. Olika ljud kan således bidra till att öppna förbindelser till andra existensplan, eller locka till sig respektive driva bort olika astrala eller andra övernaturliga existenser. Vilken typ av instrument eller framkallare av ljud beror på tradition eller ritualens syfte, varför en stor variation naturligtvis förekommer.

Visuella objekt

Ofta används olika objekt i ceremonin, alltifrån stavar, dolkar och kristaller till stora, på golvet målade cirklar, träd, eldar och annat. Variationen är enorm, även inom isolerade praktiktraditioner.

Dans

Dans förekommer, individuellt eller i grupp, både inom religion och magi. Syftet är att skapa en lämplig sinnesstämning, samtidigt som själva rörelserna i vissa traditioner inleder ett magiskt förlopp i sig. I vissa traditioner har dansen reducerats till olika former av handrörelser eller tecken, men funktionen av dessa kan sägas vara ungefär densamma som dansen.

Ramsor

I många magiska traditioner använder man sig av ramsor eller liknande för att uppnå en magisk effekt. Inte minst inom den lägre magin är detta ofta en nödvändighet, då läskunnigheten bland utövarna ofta var låg och man därmed var nödgad att memorera de magiska formlerna, vilket redogjorts för ovan. Ibland bestod ramsorna av ord på ett existerande språk, ibland bestod de bara av påhittade språk. Olika, närmast matematiskt uppställda bokstavskombinationer var inte ovanliga, vilka både skulle sägas högt men också skrivas ned. En av de mest kända är kanske nedan illustrerade ramsa, som använts (och används) i en rad magiska sammanhang…

S A T O R

A R E P O

T E N E T

O P E R A

R O T A S

Att frammana demoner och tala med döda

Ett återkommande tema inom inte minst de populärkulturella beskrivningarna av magi är vad som nog skulle kunna kallas mörkermagi, farlig magi, eller, om man vill, svart magi. Ofta innebär denna typ av magi att man utnyttjar andeväsen och krafter för deras destruktiva kapacitet snarare än generativa, vilket föga förvånande ofta varit olagligt i de flesta samhällen. Rent konkret brukar denna typ av magi innebära kontakt med demoner, onda andar eller döda människor, bekantskaper som dels är farliga för magikern, men också kan påverka övriga människor mycket negativt. Ur en europeisk synvinkel kan fastslås att denna typ av magi, ibland refererad till som demoni eller nekromanti, beroende på vilken typ av makter som betvingades, ansågs vara av det onaturliga slaget, alltså hanterade krafter som inte var ”godkända” i den kristna världen. Stränga lagar, både kyrkliga och sekulära, förbjöd och fördömde därmed magiska experiment inom detta område, ofta med stränga straff som påföljd. Detta gällde även i den muslimska världen, där magiker misstänkta för dylik praxis riskerade dödsstraff, ofta genom att halshuggas (i Europa var bränning mer populärt). Dock, alla faror till trots, de döda respektive utomvärldsliga väsen ansågs förr och även i vår tid besitta stora krafter vilka kan vara lockande att utnyttja i egna syften, varför framförallt nekromanti praktiserades i olika former och i olika grad långt in i modern tid. Även i dagsläget förekommer magisk praktik med vissa inslag av både nekromanti och demoni, om än sällan lika tydligt som förr. Faktum är att i vissa länder finns till och med lagstiftningen kvar, även om det (gissningsvis) utdöms få straff för kontakt med otäckheter från andra sidan. Se dock Tyskland i början på 90-talet…

Farligheter!

Risker

Att syssla med magi är inte utan risker. Magikern utsätter sig ofta för faror, både fysiska och metafysiska. Till att börja med, om vi blickar bakåt i historien, föreligger alltid hotet från ordningsmakten eller religiösa auktoriteter. Ovan nämnda straff för onaturlig magi utgjorde en ständig fara, men även skador av själva magin var naturligtvis också möjligt. Just då man hade med utomvärldsliga entiteter att göra var det inte ovanligt att dessa försökte lura magikern på olika vis för att störta denne i fördärvet, något som exemplifieras inte minst i olika sagor och legender (Faust!). Olika skyddsbesvärjelser eller liknande var därför ofta lika viktiga att känna till som andra. Skyddsbesvärjelser eller magiska hjälpare, av vilka det genom historien har förekommit ett flertal olika varianter…

 Spiritus Familiaris

För att om möjligt minska riskerna är det vanligt förekommande i flera traditioner att magikern kontaktar och sluter förbund med en eller flera entiteter från något annat existensplan. Inom schamanistiska religioner är det närmast obligatoriskt att schamanen har en eller flera skyddsandar, som skall om möjligt garantera eller åtminstone öka schamanens säkerhet när denne utför handlingar vilka kan väcka illasinnade andars uppmärksamhet. Inte minst under de i transtillstånd genomförda själsresorna är dessa skyddsandar oerhört viktiga, då schamanen i detta tillstånd är mycket sårbar, dels för fysiska, men framförallt andliga och psykiska attacker. Även i mer ”civiliserade” sammanhang har en typ av skyddsandar förekommit. I europeisk tradition är det vanligt att i viss mån magiker, men framförallt häxor (mer om dessa kan ni läsa i min historieblogg) assisterades av ett andeväsen, vilket i regel manifesterades på vårt existensplan i form av ett djur, antingen med ett naturligt eller ett onaturligt utseende. Just häxor sammanknippas ofta med denna typ av ande, ”spiritus familiaris”, som ansågs vara en demon eller djävul i djurform, sänd som gåva av Fan själv för att hjälpa häxan i hennes ondsinta förehavanden. Oftast har dessa väsen avbildats som katter, men även andra djur förekommer. Ibland är det inte fråga om existerande djur, utan rena fantasidjur. Att ha en spiritus familiaris var ett tydligt tecken på att man stod i förbund med mörka makter, vilket var olyckligt för ganska många under inte minst 1600-talet då häxprocesserna avlöste varandra runt om i Europa (”Kolla hon har en katt! Typisk häxa! Bränn henne!)…

Modern magi

Förekommer magi i nutida sammanhang? Utan tvekan ja. Vi ägnar oss alla, medvetet eller omedvetet av olika typer av magisk praxis, även om vi sällan lägger så stor tillit till dess effektivitet. Många gamla ritualer och besvärjelser vilka hade stor dignitet för bara några hundra år sedan har nu reducerats till ofarligt (?) skrock, men de finns likväl kvar. I vissa sammanhang har ceremonier och ritualer av tydligt magisk karaktär levt kvar och betraktats som viktiga och potenta. Givetvis inom de olika religionerna, men även i andra sammanhang. Under 1900-talets första hälft experimenterade flera i övrigt moderna människor med det ockulta, och ibland var dessa människor personer med inflytande. Tydligaste exemplet finner vi kanske i det Tredje riket, Tyskland under den nazistiska diktaturen, där framförallt toppnazisten Heinrich Himmler införde ett magiskt tänkande som en grund då han bildade SS, en organisation som ofta kallats det nazistiska prästerskapet  (mer om den nazistiska esoterismen kan komma i ett separat inlägg framöver). I dagsläget kan vi utan större ansträngning hitta affärer och föreningar, både i den fysiska världen och på nätet, vars fokus ligger åt det magiska. Det breda begreppet New Age innehåller flera discipliner av tydligt magisk karaktär, alltför många för att gå igenom dessa i detta sammanhang. Med andra ord, att styra det övervärdsliga utgör fortfarande en lockelse för många, många människor. Högt och lågt…